Ilan hade i skolan en liflig och oförvägen kamrat, med hvilken han umgås förtroligt, och denne skolkamrat har en syster, som genom sin stolthet och skönhet förbländat Georgs inbillningskraft och som genom sin behaglystnad alldeles underkufvar honom. Han ville återse denna vän, som utöfvar ett särdeles välde på honom och denna unga flicka, till hvilken han känner sig dragen genom en ocmotståndlig kraft. Han återfinner dem just då de äro i begrepp att företaga en poetisk utflygt; båda två föreslå honom att följa dem på deras resa. Han kan icke försaka tillbudet, föreställningen om de herrliga landskap han skall fi se, den hjertlighet som vännen visar honom och systerns blixtramde ögon, allt tjusar och intager honom. I afresans stund erhåller han en biljett från Nelly, en sorgsen, i största hast skritven biljett, hvaruti den stackars Nelly skrifver: Wår goda mor är mycket sjuk; hon talar oupphörligt om dig; hon önskar återse dig. Jag hoppas att du kommer. Han läser med smärtsam rörelse dessa rader. Han hejdar sig obeslutsam midtunder tillmstningarne till resan. Minnet af föräldrahemmet och familjebandet, pligterna som son och bror kämpa inom honom emot inbillningskraftens anfall och en romanesk kärleks förbindelser. Men häftigheten, den daraktiga ungelomshäftigheten, segrar öfver hans samvete. Han skrikver till sin syster ett längt, ömt bref och säger att han i detta ögonblick icke kan komma, men att han inom nägra dagar skall skynda till sin älskade moder. Derpå reser han. Ack! hans fordna skolkamrats egennyttiga och tillfälliga vänskap, månne den uppväger den