bedja för dig. Ack, Georg! huru ofta önskar jag icke att du ännu vore ett barn, ett svagt barn, som borde anförtro mig alla sina önskningar och för hvilket all glädje berodde af min kärlek. Kanhända bedragar jag mig; men af tonen i dina bref synes det mig, att du allt mer och mer öfvergifver oss alla, att du icke mer har så stort behof af våra råd, ack! och, hvad som är ännu mycket sorgligare, icke så stort behof af vår ömhet. Georg, mitt barn, glöm icke lärdomarna från föräldrahemmet! En dag skall komma, då du erkänner deras värde. De äro onekligen icke af natur att gifva din ande den höga flygt, som du eftersträfvar, ej heller att låta dig lysa i stora verlden, men de skola göra ditt hjerta ädelt, redligt och ståndaktigt. Du skall måhända tycka, att det är en svaghet å min sida, att jag skrifver så här till dig, liksom jag skulle hafva gjort för flera år sedan, då du ännu var ett barn. Det är sannt, att mina krafter aftaga och attjag dag från dag känner huru jag försvagas. Din snälla syster Nelly sitter hos mig, sägande: -helsa honom och bed att han snart ;terkommer till oss. Du kan nog föreställa dig mitt barn, med hvilken glädje vi skulle återse dig. Emellertid följes du, nära eHer fjerran, alltid af våra viilönskningar och vära böner. Mätte Gud, i sin oändliga barmhertighet, bevara dig från allt ondt! Nägra hastigt aftorkade tarar var den enda gärd, hvilken den obetånksamme unge mannen beviljade en sådan kärlek. Utt bullrande samqväm, en afton tillbragt i sällskap med en glad, god vän, skingrar snart de allvarliga och fromma tankar, som modrens bref, liksom en ren balsam, ingjöto i hans hjerta.