ä scO -cä——— fVg — —— — — Frans kommer också, upplifvad efter sin aftonpromenad och bjuder ut sin kamrat på ett parti dam. Ilan mälrker icke, den redlige gossen, att Georg ställer spelbordet så, att han icke skall förlora Margareta ur sigte. Han märker icke att Georgs rodnar, då hans blick möter den unga flickans och att han sedermera lutar sig tillbaka i stolen, liksom om han vore helt och hållet upptagen af spelet. Georg mårker icke heller, att han alltemellanåt gör en och annan behagsjuk rörelse och att han stundom vänder sig bort från sin vackra granne och säger till Frans i en tankspridd ton: Ser du så stilla katten ligger! hvartill Frans svarar, att han förmodar det alla kattor ligga så stilla, då de sofva. Margaretas närvaro kommer Georg att glömma sin snälla syster Nelly. Han vet ieke då hvilket godt hjerta, hvilken innerlig ömhet han värdslösar. Med tiden skall han inse, att det sällan finnes någon kärlek, som kan uppviga en systers ömma tillgifvenhet. Vid vissa uppehall emellan spelet afhär Georg uppmärksamt sin moders samtal med Margaretas mor. Tonen i detta samtal aterljuder alltid i hans öra såsom ett samilje-ackorek, såsom en musik, hvaraf melodien länge skall genljuda i hans hjerta och på hvilken han, vid den mognare ålderns allvarliga omsorger, icke skall kunna tänka utan med en saknadens suck. Emedlertid hafva de bada vännerna slutat sitt parti och företaga andra lekar, i hvilka Nelly och Margareta deltaga. På detta sätt förflyter oftonen. Skenet i lamporna bleknar. De kära gästerna tag: afsked; man önskar dem en god natt. Georg ställer denna vanliga afskodshelsning till Margareta i en ganska bestämd ton,