Gotlands läns nya tidning – 14 januari 1859, sida 1

barnen noga reda på; de hafva ofta fästat sina blickar derpå och måhända har det påkommit dem liksom en omedveten fruktan att en dag sjelfva blifva inskrifna på samma sida och de hafva vändt sig bort derifrån, liksom de vända ryggen åt de gossar af deras älder, som skulle vilja leka med dem, men hvilka äro dem misshagelige. Huru många gånger här i lifvet skilja vi oss icke på samma sätt ifrån de tankar, som ingifva oss fruktan! Den milda familjemodren förskräckes emedlertid icke af detta slut på det menskliga lifvet. I aftonskymningen, sedan hon dragit sig tillbaka till en tyst vrå, hviskar hon, mer än en gäng, lutad intill sin son Georg, att hon icke alltid kan vara när honom, att en tid skall komma, då han måste hjelpa sig fram med sitt eget omdöme och gå sin egen väg, beröfvad stödet af dem som ledt hans barndom. Vid dessa ord erfar Georg en tanke af på en gång stolthet och ängslan; hans drömmande blickar stadna fåstade på glöden i kakelugnen, under det att en smekande hand smyger sig genom hans blonda lockar. Att inträda uti lifvets strid! ett djerft försök! Men att inträda der ensam, se deruti ligger det svära! Då uppenbarar sig uti barndomens lugn ungdomens första oro; på vårens blåa himmel sommarens första regndigra moln. Men nu äro lamporna inburna; de sprida sitt klara sken öfver hela rummet och den lilla Margareta har nysa kommit tillika med sin syster Jenny, sin broder Frans och sin moder. Jenny med sin välljudande röst och sina stora, svarta ögon förefaller Georg som en stor dam; men Margareta, den näpna Margareta, betraktar han som en syster, och, eget nog! han har oftare sina blickar vända åt henne än åt sin syster Nellsy.