Gotlands läns nya tidning – 7 januari 1859, sida 3

Jag har nu fått upplysning om allt, som tilldragit sig under den tid, jag varit sängliggande, och jag blyges djupt inför mig sjelf öfver min orättvisa mot menniskorna. Under min sjukdom har jag varit föremål för tusende små omsorger, för oförställd ömhet, för outtröttlig välvilja. Min granne, den gamle soldaten, papparbetaren, och portvakterskans lilla Maria hafva tur-vis vakat vid min sjuksäng, dag och natt. Frukthandlerskan nere i hörnet, som tagit mina blommor och fåglar ned till sig, har dagligen till mig burit läskande drycker. Nyss stod här vid min bädd en liten måltid dukad, med ett löskokt ägg och litet färskt kött samt ett glas vin — allt en skänk af mina fattiga, men ömsinta grannar. Och af kassören på min principals kontor, hvilken för några stunder sedan var här för att höra, huru jag i dag mådde (— han har varit hos mig hvarenda dag —) fick jag veta, att mina unga kamrater på kontoret hela tiden, genom att arbeta ett par timmar mer på dagen, medhunnit äfven mina göromål, så att min principal knappast märkt, att jag varit borta, och att min plats, min lön väntar mig, såsom förut. Vid dessa bevis på vänskap och välvilja har mitt hjerta rörts underbart: jag har icke kunnat återhålla mina tårar. De få tjenster, jag kunnat bevisa några af mina medmenniskor, hafva sålunda blifvit hundradefallt belönade. Jag hade utsått endast några få kom, men dessa hade fallit i god jord och giv nig den rikligaste krrå.