Gotlands läns nya tidning – 7 januari 1859, sida 3

rovins har derifran icke utgjort något undantag. Tom så för någon tid sedan från ett för månen obekant håll en underbar rörelse i sinnena, hvars orsak och ursprung dock låta uppspåra sig af dem, som hafva någon kännedom om förra tilers likartade förhållanden och bekantskap med det andliga lifvets utvecklingsgång i allmänhet. Men denna rörelse, detta uppvaknande, som det kallades, antog snart en viss sjuklighet i art och lynne, en feberaktig karakter, ja, på många ställen, en hetsighet, som är. vida skiljd från det andens stilla blåsande, hvilken den Heliga Skriften omtalar såsom den rätta arten af en sann lifaktighet. Icke nöjd med de glädjande tecken till förnyadt lif inom kyrkan, som på så många ställen inom vårt fädernesland låtit sig under de sista tiderna förnimma, och utan att med ett stilla förhoppningsfullt sinne afbida dess utveckling eller deltaga i arbetet på dess höjande och renande, vände sig den nmya Sekten (vi vilje så benämna den, ty något afsöndradt, något sekteriskt tro vi de fleste af de såkallade läsarne hafva) med en viss förkärlek till enskilta sjelfkallade lärare, hvilka på flera ställen uppträdde såsom ett slags andliga qvacksalfvare, utan den underbyggnad af kunskaper och utan den visa tålmodighet, som höfves sanna lärare, och stormade på det stackars lättrogna folket, upprörde sinnena till en ofta oroväckande grad, så att till och med farligs symtomer af sinnesförvirring och dystert religionsgrubbel hos många visade sig. Med kännedom om det mindre kunniga folkets benägenhet att äfven i kroppsliga sjukdomar hellre vända sig till okunniga qvacksalfvare, än till studerade och erfarna läkare, derföre att äfven dessa någon gång misstaga sig, eller emedan de vanligen, som sig bör, med mera försigtighet och långsamhet företaga sig behandlingen och botandet af det onda, kan man ej undra, att mången bland folket, äfven mot sina rätta lärares råd, öfverlemnade sig åt de nya undergörarne och trodde sig hos dem finna den lifs-stärkande och lifs-förlängande elixir, som de ansågo sig sakna hos de förre. Sådan har i allmänhet, efter vårt förmenande, den andliga rörelsen, under sitt första uppträdande härstädes, gestaltat sig. Vi skola i det följande omnänma de mera enskilda förhållanden, som gifvit fart åt en ensidig och falsk utveckling af denna, och kanske snart dertill återkomma. Fremmande ord, förklarade för dem, som icke känna deras betydelse: Symton, tecken, förebud; Elixir, blandad lakedryck. Obs. Då vi hufvudsakligen skrifva för dem, som icke hafva någon lärd bildning, hoppas vi, att dessa små-förklaringar icke skola störa de kunnige, som tilläfventyrs läsa Tidningen.