Gotlands läns nya tidning – 7 januari 1859, sida 3

— 4r-42 — —— — Alla ha gått, och jag är ensam med mina blommor och fåglar, som man nyss återburit till mig. Den nedgående solen purprar med sina sista strålar mina halft tilldragna säng-gardiner. Jag känner mig nu bättre; mitt hufvud är fritt, mitt hjerta friskt; men en fuktig sky simmar öfver mina ögonlock. Jag befinner mig i detta oredigt behagliga tillstånd, som föregår en lång sömn. Derborta, under vägg-uret, tycker jag mig liksom ånyo skymta den milda, bleka qvinnan i dess mångfärgade drägt och med den vissnade kransen i handen. Denna gång sträcker jag mot henne min hand med ett tacksamt leende. Farväl, du kära År, som jag nyss så orättvist anklagade. Hvad jag lidit, bör icke tillskritvas dig, ty du har endast varit en rymd, inom hvilken Gåd har betecknat min väg, en mark, at hvilken jag skördat hvad jag utsätt. Jag skall älska dig för de timmar af glädje, du låtit mig njuta; jag skall älska dig tillochmed för de lidanden, du låtit mig genomgå. Hvarken fröjder eller lidanden komma från dig; du var endast deras utstakade tid. Fall derföre i frid tillbaka i Evighetens djup, och vare du välsignad, du som i stället för försvunnen ungdom gaf mig erfarenhet, i stället för omogna förhoppningar blida, lyckliga minnen; till vedergällning för ringa tjenster gaf du mig mycken och oförgätlig kärlek! SLUT.