Gotlands läns nya tidning – 7 januari 1859, sida 1

MV — — höll hon en vissnad blomsterkrans. Sedan jag en stund med häpnad betraktat henne, fattade jag mod och frågade om hennes namn och ärende, Hennes ögon, som hittills stadigt följt visaren på uret, riktades nu på mig, och hon sade: Du ser i mig det snart försvinnande Året. Jag är här för att emottaga dina tacksägelser och ditt farväl. Jag kastade mig på mitt läger af och an, med känslor, som vexlade mellan öfverraskning, sorg och bitterhet. — Ah, du vill ha tacksågelser — utbrast jag — men hvad har du väl gifvit mig för att förtjena min tacksamhet? När jag hälsade din ankomst, var jag frisk och lycklig. Med hvarje dag har du beröfvat mig något af mina krafter, och du har slutligen fjettrat mig grymt och länge på plågans bädd. I min kropp har du nedlagt alla frön till bräcklighet: der lifvets sommar-rosor fordom blomstrade, der har du utbredt ålderdomens mossa. Och derjemte har du förminskat min själs verksamhet, du har utsläckt all dess hänryckning; dess klara hlick omfattade fordom hela menskligheten — nu är den slö och slapp, nu uppfattar den knappast någonting utom sig sjelf. Se der, huru du förvandlat mig! Ilvilka förluster, hvilken tröstlöshet, hvilket elände du beredt mig! . . . . Och hvem har väl under min sjukdom vårdat sig om mig och hållit min kammare städad och putsad? skall jag icke finna mina skåp tomma, mina bokhyllor plundrade, mina små samlingar af natur