lägring; och hade efter 1772 gratial at tretton dalar och sexton styfver årligen. Om honom finnes mänga berättelser, de tlesta lustiga, om Romettens egna vanor och figur, hans fattigdom och förnöjsamhet, vördnad för salig Kungen veh hans ot: liga, äfventyrliga historier. Gubben var så kry, att han ännu vid 60 ars alder kunde hjula kring hela Weskinde kyrka, och 55 är gammal iklädde han sig äter brudgumsrocken, och det — med all framgang. När Herr Johan (Bahr) i i Weskinde då förrättade vigseln och sade: hustrun skall vara sinom man undergifven, afbröt honom gamle Kornetten, som sade högt: Ja, så borde det vara, kära far! Ninst något öfver 100 är (somliga säga 111 är gammal), skakade han at svaghet på hufvudet — som såg vördigt ut — och behöll alltid hatten på inne, utom då h: an talade om salig Kungen, den han stundom kallade bror Karl; och han gret ofta dervid. Ilan tälte alldrig, att man yttrade en halfdragen anda mot Kung Karl, med mindre han dundrade till ett kort försvar, reste stoltare på sitt darrande hufvud och blef mycket ond. Han vandrade ofta kring Landet som botare, gaende jemte sin lilla häst och kärra, ty då han någon gang red, vidrörde hans fötter nästan marken: stundom sålde han väf-skedar och rot-korgar, dem han sjelf gjort. För öfrigt lefde gamle Kornetten mest af besöken hos sina manga vänner under de ständiga långresorna kring hela Landet. Sin fattigdom och mänga missöden bar han med äkta Karolinskt tålamod: och då någon beklagade honom, sade han blott tryggt: det skall så vara! Mycket gladlynt var h: an, och öfver allt Lälkommen för sina roliga berättelser från den gamla tiden, dem han framförde mycket väl och städse allvarsamt; men, sedan dessa gjort sin asyftade verkan och åhörarne rikligt skr attat ut, kunde gubben draga på smilbandet öfver framgången. Barn voro vanligen mycket rädda för honom, helst da han med en käpp i h: mden midt på golfvet visade hur det gick till i krig, då han fäktade, ropade och putfade och tedde sig riktigt gruflig. Gubben kunde icke engång läsa i bok, men gick ofta i Guds hus. Stundom kunde han om söndagarne, då han satt och hvilade sig uti kyrk-luckan i Weskinde så uppehålla kyrkfolket med sina lustiga historier, att flere stadnade utanför kyrkan att höra gamle Kornetten? än som gingo in att höra på presten. Då man hälsade honom från någon bekant, var städse hans allvarsamma återhelsning: hälsa honom Gud igen! Men öfvergammal och minneslös, tillade han sig sjelf ofta en allt för hög ålder; och gingo hans berättelser ej sällan öfver i den vidunderligaste dikt: en gång hade han i sju-åra-kriget varit utkommenderad med 18 man, tagit adertontusen Osterrikare till fanga, trängt in uti staden Wien, gått upp till Kejsarinnan Maria Theresia och inför henne slagit guldsporrarna i bordet, så att hon blifvit väldeligen förskräckt och utropat: nå, na, kära Farbror! var icke så sträng —, skona staden! och det gjorde han ock; och det fägnade ännu på gamla dagar hans hjerta. — Gubben dog i Weskinde den 5 April 1795. Ur samma Minnen anföra vi bland annat om Gotlands tillstånd närmast efter K. Karl XII:s dagar i kort utdrag, följande: Men efter den stora Karolinska tiden följde Gotlands förfall och mycket elände: i somliga socknar voro flera öde-gärdar än skatte-hemman, hvilka stundom pantsåldes för nägra Görtz-daler eller runsty cken; i Lokrumme t. ex. voro vid sista knekt-utskritningen till kriget inom soldat-åldern ej flere än två vuxna drängar; folket måste hälla sti ändig ut-kik från kyrk-tornen (äfven inne i landet, såsom i Dalhem) för att genast bli varse när fienden, Ryssen, när som helst kunnat anl: inda och då vard-kasarna (de r folk med eld-don låg natt och dag) skulle tändas och man genast skulle ringa öfver hela Landet. Somliga karlar voro utsedda till socknens för-ridare att vid minsta larm buda allmogen till samling: ja, stundom måste bonden, då han gick och slog på ängen, hafva hästen sadlad der till hands. Det var då som bönderna på Farö, at fienden anfallna, manneligen värjde sitt land under en modig Styckjunkare, Stubb, som med sin kanon på en bak-vagn sopade stranden vid Ryss-näs och andra ställen ren från Ryssar. Handeln Wisby afstadnade alldeles, den nu så kallade gamla hamnen förföll och öfvergafs, och för st: iden fans ej ett seglande fartyg. En allmän nöd och bedröfvelse herrskade: foder-trang g, penninge-brist och hunger år efter år. No... Till Korrespondenters underrättelse hafva vi här nöjet meddela Mere 1 NM 171