Gotlands läns nya tidning – 17 december 1858, sida 2

TKIIU UIICLOÖO al pc SUUUU 1N017 pve 104(10(CLIIIIICII. -AIICL ULUUma sålunda tiden fran sina olika synpunkter, och klaga eller fröjda sig, allt efter som den nekar eller skänker dem hvad de helst önska. Men om vi lemna å sido alla dessa mer eller mindre uppfyllda önskningar eller svikna förhoppningar, och fråga, hurudan vår tid egentligen är, hvem kan ge oss svaret? Hvem kan säga OSS, hhvad vår tid i djupare mening är, och hvad den för i skölden? Är den god eller ond, eller är den en blandning af begge, en mangskittande gestalt, som vi i början benämnde honom? — Vi vilje försöka ett svar i stor korthet, på det våra läsare måtte kunna erhälla tillfälle att bedöma den ståndpunkt, I från hvilken vi utgå vid möjligen blifvande betraktelser Renner AAA Nr öfver ett och annat bland tidernas tecken. Ingen lär neka, att var tid har många företräden, om den jemföres med föregaende tider. Men vär tid har också sina manga brister, sina fula lyten, sina djuptgående krämpor, som man först väl måste känna och erkänna, såvida man vill hoppas, att de skola blifva rätt botade. När vi tale om vär tid, mene vi företrädesvis vår tids menniskor. Vi pastå då för det första, att var tid, i allmänhet taladt, har en stor brist, som vi anse för roten till de flesta andra, — den saknar tro, och derföre också trohet. — Man tror icke nu för tiden på klara och tydliga sanningar, man tror hvarken på det goda eller onda, man tror icke ens på sig sjelf och derföre icke heller på andra; man hyser sina tvifvel om allt och vet icke rätt, hvar man är hemma. — Det heter också derföre i ett vanligt ordspråk: man kan ej vara säker, det ges ingen säkerhet; man måste ha skriftligt, måste ha borgen för allt, och till och med det skrifna är icke nog säkert, och sjelfva borgen sviker, ty man eger ingen fast borg, till hvilken man kan sätta sin lit, hvarken i höjden eller inom sitt eget bröst; och man fruktar detsamma om andra. Derföre finnes icke heller mycken trohet. Men der tro och trohet saknas, der saknas också enhet och enighet. Det är ingen sammanhållning, klagar man. Egennyttan drager den ene hit, den andra dit; och det stora samhället splittras och försvagas, och de mindre föreningarna hälla ej heller ihop, och det alldra minsta samhället, familjen, sönderslites af tvedrägtens ande; för att ej tala om bade de stora och små handelsfirmorna (firma betyder fasthet, säkerhet), hvilka var tid sett resa sig, svindla och falla i större massa än någon föregaende. Hvarföre? Förtroende fattas, Crediten sviker, säger man; om blott den återkomme, så vore allt åter bra: och man har rätt; men man borde g gå till grunden af saken och säga: det finnes ingen tro, ingen trohet, hvarpa fast förtroende grundar sig, och derföre icke heller enighet och säkerhet. . Och der trohet och enighet äro borta, der fattas också kraft. Ty den sanna kraften hvilar på trohetens fasta klippa och omslutes af enighetens starka band. Men hvarstädes visar sig ibland oss någon synnerlig uppenbarelse af kraft? Betrakta, med hvilken slapphet åtskilliga lagar tillämpas, huru de trampas under fötterna och falla i glömska; huru trögt gamla och föråldrade, för vara tider olämpliga stadganden ersättas af nya, ändamålsenliga; huru dessa nya genast efter födseln måste ombildas. ändras och rättas! — Besin