jag kommer med dåliga nyheter till er. Ni påminner er, huru öfverston dref sitt skämt med bayrarne. Nåväl, man får vara rättvis, den preussiske öfversten var ej en så dålig menniska och han bedrog sig icke på bayrarne. Några trupprörelser kommo att ega rum. Man fråntog oss våra preussare och skickade oss i stället ett bayerskt infanteriregemente, som lidit mycket vid Loire och som skulle hvila ut en tid hos oss. Plundringen började genast. Man måste medgifva, att den nu väl organiserades; i hvarje bayerskt regimente fanns en stark kolonn af schackrare med konstsaker, de kastade sig öfver slottet som korpar och de började att upprätta ett slag in ventarium. Då fattade jag mod och gick till majoren — det var en major, som förde befälet öfver den hos 038 förlagda afdelningen — en liten trind och rödblommig man, som talade en afskyvärd rotvälska, en blandning af tyska och franska. Han började uppgifva glädjerop, då han fick se mig och utan att gifva mig tid att yttra ett ord, utbrast han: : — Aha! Se här ha vi den lilla kammarjungfrun, som vill gå och gälla för baronessa ... Preussarne äro ju bra, men bayrarne äro dåliga! Det går ej så lätt lura bayrare som preussare. Jag har spioner, jag, och goda spiouer. Vi få nu ge, lilla kammarjungfru, vi