Göteborgsposten – 30 december 1874, sida 1

— Ni ser så förvånad ut, sade hon, då vi gingo ut för trappan. — Jag är så äfven . .. — Ni har dock intet skäl... Åh, ni tror väl ej, att endast öfversten är förälskad i mig ...? . kd Redan hade små tecken till förvåning och klentrogenhet börjat visa sig bland oss, men vid detta sista uttryck var det som om en allmän gensaga ville inläggas, följd af åtskilliga afbrott. Nå, nå, min vän hvad berätter ni oss? — Det är en salongspjes. — Det är ett skämt med Preussen, kärleken och slumpen. — Det kommer stt sluta med ett giftermål. Rivet svarade med oss mycket lugn: — Jag berättar er endast fullkomligt sanna tilldrogelser. Vänta skall ni få höra upplösningen ; den är ej alldeles så glad som början. Jag återvände till Trouville. En hel månad förgick utan ett enda bref från Antoinette. Jag började blifva mycket orolig och oaktadt alla företagets svårigheter, beredde jag mig att riskera en andra resa, då en morgon — det var mot slutet af november — min hustru häftigt öppnade dörren till mitt rum och yttrar: ÅAntoinette, min vän, Antoinette är bär, men i hvilket tillstånå, stackars barn! Jeg såg en blek, medtagen och utmagrad flicka, som tycktes täras af feber, dignande af matthet och sjukdom. — Det är jag, monsieur, sade Antoinette