Göteborgsposten – 30 december 1874, sida 1

Bismarcks porträtt i stället för min hustru! Blodet stiger mig åt hufvudet och jeg utbrister med en röst af vrede: — Min herre, här voro två porträtter ... Jag skulle vilja veta, hvem som tillåtit er att i stället för dessa porträtter placera fotografierna af de här båda kanaljerna? — Hvad säger ni min herre? — Jag säger: de här båda kanaljerna! Och jag ryckte ut fotografierna och ref dem i stycken; med mycket lugn kastade jag dem derpå i kaminen. Officeron steg, upp. Han var mycket blek. Han närmsde sig mig. Frågan gällde endast hvem som skulle mottaga första örfilen och jag tror knappt att det skulle blifvit jag, då Antoinette störtade in i rummet. — Hvad är nu å färde? frågade hon. — Denna herre har tillåtit sig att taga bort två fotografier, som jeg kom att hemta. Har ni gjort det, min herre, och hvar finnas dessa fotografier? — Åh, i lådan der. — Gif mig dem. — Be här... Och den preussiska officeren framlemnade undergifvet de båda fotografierna till Antoinette som gaf mig dem, i det hon sade: — Det är väl dessa, ni söker. — Ja, desamma. — Kom då... Hon förer mig med sig. Preussaren hade, alltsedan Antoinette inträdde, ej knotat det minsta. Jag var förbryllad. Antoinette hade spelat denna lilla scen med en skicklig skådespelerskas hållning och kallblodighet.