Göteborgsposten – 30 december 1874, sida 1

— Hvad då, monsieur? — Att ni tillåter mig omfamna er. — Som nigce eller som kammarjungfru? — Som kammarjungfru, Antoinette. e—Ra.å, monsieur, gå, gå... Jag omfamnade henne af allt mitt hjerta och sade: — Gå nu och ställ i ordning den lilla lådan, Antoinette, men lägg icke detta armband deri. Haf godheten och behåll det för er. — Med nöje, monsieur . . . Vänta mig här, om en fjerdedels timma är jag tillbaka; men begå ingen oförsigtighet, kom icke i tvist med preussarne. Hon sprang derifrån. Knappast var hon borta, förrän jag erinrade mig att min dotter hade bedt mig hemta tvenne fotografier som stodo i ramar på kamin i hennes rum. Jag återvände till slottet. Jag steg uppför trapporna och nära vid dörren stannade jag högst förvånad. Man spelar piano i min dotters rum. Jag kuackar på mycket sakta. Stig in! Jag träder in. Der satt en dragonofficer, en ung man, storväxt och ljuslett, vid min dotters piano, med lorgnetten i ögonvrån, och spelade en vals af Chopin. — Åh! det är ni, utropade han, herr egare, kom in, — kom då ni, jag ber. — Jag kommer att söka något här i rummet. — Men, allt hvad ni vill, min herre, allt hvad ni vill... Han återtager sin afbrutna vals. Men jag närmar mig kaminen och i två små ramar finner jag der, i stället för mitt porträtt, en fotografi af konung Wilhelm, och herr von