2 —— Blick på pressen. A. B. har med anledning af den senaste förändringen inom statsrådet följande uppsats, hvilken vi återgifva med uteslutande af den malplacerade förmaningen till den nya sjöministern: Vi känna ingenting — icke ens genom tillförlitligt rykte — om anledningarna till denna oförmodade personförändring inom rådskammaren; men då den inträffar blott några få dagar efter det på frih. Leijonhutvuds föredragning vigtiga utnämningar vid flottans stationer egt rum för tillämpning af den i samband med flottans och skärgårdsartilleriets sammanslagning stående nya organisationen af sjövapnets personal — en åtgärd, som tycktes antyda, att frih. Leijonhufvud då befann eig i full och ostörd verksamhet inom sitt departement och icke hade anledning vänta sig inom få dagar få en efterträdare, hvars afsigter och önskningar han till äfventyrs kunde korsa vid någon eller några af de många utnämningarna — så kan man föranledas gissningsvis antaga, att någon meningsekiljaktighet i afseende å en eller annan punkt i den sannolikt nu under utarbetning varande propositionen till rikedagen rörande sjöförsvarsdepartementet kunnat vålla det plöteliga afskedstagandet. Vi ha dock redan nämnt, att vi icke veta, om så är förhållandet; vi anse endast att en sådan förmodan ligger nära till hands, då det väl skulle vara något underligt, om man skulle låta ett på förhand afaodt departementschessombyte inträda i en tidpunkt, då förarbetena för den blifvande statsverkspropositionen väl böra vara i det närmaste fullbordade och såInnda äro vordna utförda af en annan man än den, som kommer att inför riksdagen försvara de blifvande framställningar, som komma att på dem grundas. Friherre Leijonhufvud har innehaft chefskapet för det departement, hvars ledning han nu lemnar, sedan år 1870. Endast i sin första ungdom hade han tillhört sjövapnet någon kort tid och var sålunda icke att anse såsom sjöman. Han betraktades väl derför också af icke så få inom vapnet med något sneda bliekar. Emellertid tycktes ham hafva gjort sig ganska förtrogen med den bonom ombetrodda förvaltningen. Åtminstone tvekade han aldrig att inom rikstöraamlingen upptaga debatten rörande hvilken enskildhet af den samma som hälst och gjorde det vanligen mel god sakkunskap. Under de första åren af sin förvaltning försvarade ban med kraft och värma den åsigten, att vi hade att i afseende å sjöförsvarets materiel hufvudsakligen inskränka oss att söka åstadkomma fartyg, lämpliga för positionsoch kustförsvaret, och han afvisade med bestämdhet de bemödanden, som på ett och annat håll gjordes, att vilja leda ose in i de vanmäktiga försöken att täfla med de stora staterna i hållandet af stora pansarsrogatter. ÄAnnu vid uppgörandet at statsverkspropositionen till innevarande åre riksdag tycktes tan tasthälla dessa åsigter, i det han tillstyrkte K. M:t att begära auslag till byggande af krigsfartyg utaf hufvudsakligeu samma slag, som de under senare åren anskaffade; men ban har sedermera gifvit en något mera oväntad tilllämpning af de samma, då han, så vidt man vet, icke haft något att invända deremot, att medlen i stället disponeras till byggandet af ett stort träfartyg, hvarförutan man, efter hvad det sports, börjat experimentera med en ny klass af obopanerade kanonbåtar af jern. I öfrigt lärer väl igenomförandet af sammanslagningen af sjöförsvarets Porsonal få betraktas