—L—— — — tet oroliga vid min hastiga afresa till Paris, hvilken andra deremot tillskrefvo de legala bestyren för mitt arf. George och Albert började redan frukta att jag verkligen sjelf trodde på sannfärdigheten af den dikt de hade hopspunnit. Tre dager efter min återkomst gjorde de mig derföre ett besök, mycket långa i andigtet. — Min bäste Louis, sade George, du vet väl att din kusin icke är död? — Jag kan ej vara riktigt säker derpå, svarade jag, ty jag är på intet vis öfrertygad ens om hans tillvaro. — Godt; men du vet ju att historien om det der arfvet endast är ett skämt? — För att säga er sanningen, tror jag att vi äro de enda som äro af denna åsigt om saken. — Vi hafva gjort mycket orätt i att uppfinna en sådan narraktig historia och vi äro mycket ledsna derföre. — Jag tvärtom är er mycket tacksam derföre, — Men det är vår pligt att vederlägga den genom att yppa sanna förhållandet och bekänna huru obetänksamma vi hafva varit. Sanningen kan f länge blifva dold; solk hörjade undra att inga nyheter kommo från Martinique; de kloka och försigtiga skakade betänksamt sina hufvuden, då mitt namn nämndes, — Det löjligaste i hela tillställningen är, sade en annan, att han sjelf kommit derhän ett tro på sanningen af sin egen uppfinning. För min del, må jag tillstå, att-jag alltid hade mina tvifvel om detta arf.