Göteborgsposten – 28 december 1874, sida 1

— En af mina kusiner reste för flera år gen till Jamaica eller Martinique, jag minnes icke hvilketdera, sade jag oskyldigt, och har aldrig kommit tillbaka. — Kapital, det är allt hvad man behöfver, vi vilja frambesvärja denne er kusin — eller, skulle vi icke kunna döda honom? Jo visst; Jacques Meraa hor aflidit på Martinique och efterlomnat en sockerplentage, hundra negrer och dessutom en förmögenhet på hundra tusen loisdorer åt sin högt älskade kusin, Louis Neran. Vi skrattade godt åt detta skämt och jag tänkte icke mera derpå; men George och Albert, hvilka voro något lifvade af ångorna från en bål punsch, som jsg pligtskyldigast låtit efterskicka och som tömdes till testators ära, försummade ej att hopsätta en fullständig berättelse om den lycka, som kommit mig till del, och hvilken berättelse de derefter läto offentliggöra i tidningen på platsen. Följande dag inställde sig åtskilliga vänner för att lyckönska mig. Jag bemödade mig naturligtvis att taga dem ur deras villfarelser, men det lyckades icke. Jag försäkrade dem att alltsammsns var en dikt, men förgäfves. Åtskilliga personer erinrade sig mycket väl min kusin Jacques och hade sett honom i Nantes straxt innan han afreste år 1789. Bland andra kom min skräddare, hvilken jag var skyldig en liten summa, som jag dock för ögonblicket var urståndsatt att betala. Utan tvifvel hade ryktet om min kusing frånfälle skärpt hans minne. Jag önskade mina båda vänner till ett ställe, som jag ej vill nämna. — God morgon, mr Mayer; jag förmodar