Göteborgsposten – 24 december 1874, sida 2

— —— —— igheter A. B. först åberopade och hvilka Hanlolstidningen nu upprepar. Man kan verklisen blifva ängslig till mods, när man ser ett par af våra största tidningar nära nog i förbund göra sig skyldige till ett sådant det fria ordets missbruk. Och upprättelsen — hur låter den? Jo, på samma gäng A. B. utan gensägelse återgifver denna Handelstidnirsens uppsata, hvari med något ogillande af sättet, hvarpå A. B. gått till väga (då det t. ex. ej återgifvit statsrådet Wennerbergs förklaring), A. B. dock får nära nog rätt i det hufvudsakliga, erkänner detta, att vi (A. B) ej yttrat oss med den moderation som vederbort. Detta erkännande inskränker sig sålunda till sättet eller formen, ej till innehållet. Men det är väl detta, hvarom vid en ärekränkning, som här verkligen föreligger, bör vara fråga. Om en ärekränkning framställes på det allra byggligaste sätt, förlorar den icke derigenom sin natur. Vi sade ofvan, att Handelstidningen liksom A. B. sökt blanda bort hafvudsaken. Deona är ingalunda den sörmenta planen att göra riksarkivet till reträtt åt hr Wennerberg och A. B:s af Handelstidningen lofordade fullgörande af sin publicietiska pligt, då det genom planens röjande gjort den samma om intet, utan hufvudfrågan är den, huruvida denna plan var, eådom Å. B. så vackert uttryckt sig, en juvenaltanke (d. v. 8. utgången från statsrådet Wennerberg) och detta päståendes vidhållande, oaktadt hr W:s bestämda förklaring, genom att göra hans trovärdighet misstänkt. Detta är hufvudsaken och intet annat, och för detta är ännu ingen upprättelse lomnad, oaktadt A. B. nu finnor sig lika villigt som skyldigt att ordagrant intaga hr Wennerbergs korta förklaring, hvilket sker i sammanhang med återgifvandet af Handeletidningens nämda artikel. En bättre upprättelse hade lemnats statsrådet Wennerberg, om A. B., i stället för att sätta den samma i spetsen för ett sådant uttalande, som på ett så insidiöst sätt förnyar kränkningen, hade valt något annat uttalande om statsrådet W. bland dem, som böria dyka upp i landsortepressen, t. ex. det som förekommer i en ganeka allvarsam artikel om ÅAfionbladet och dess nys styresman i Lunde Vookoblad för d. 19 dec., helst denna tidning ofta uppträdt som motståndare till statsrådet Wennerberg i principiella frågor. Efter att hafva vidrört åtskilliga andra förbållanden mad Aftonbladet, hvilka vi helst förbigå, slutar nämda artikel sålunda: -Men då framställningar börja framträda af den art, som Aftonbladet på sista tiden hafe att erbjuda angående statsrådet Wennerberg och riksarkivet, då en af våra största och mest ansedda tidningar göres till ett medel för tillfredsställandet af enskildt hat och hämdlystnad, då kunna vi ej uraktlåta att uttala vårt bestämda ogillande. Vi veta allt för väl, att ett litet landsortsblads ord ej gäller synnerligen mycket, och af Aftonbladets sött att uppträda mot Nya Dagligt Allebanda kunna vi lätt sluta till, hvilken behandling det skall låta komma oss till del, men skulle en tidving med det anseende och den utbredning, som Aftonbladet eger, få opåtaldt med bestämdhet fasthålla uppenbara osanningar, så ekulle allmänhetons förtroende till pressen enart lida ett betydligt afbräck, och skulle det blifva en sed, att våra stora tidningar, utan att blifva allmännare motsagda, finge så törfara mot våra högsta embstamän, som Aftonbladet gjort det mot statsrådet Wennerberg, skulle säkerligen den tid ej vara aflägsen, då män, ömtåliga om sin heder, svårligen åtoge sig dylika poster. Vi hafva mer än en gång haft åtekilligt att anmärka såväl mot den skolorganisation, som nu håller på att genomföras, som mot andra af statsrådet Wennerbergs åtgärder, men detta har dock ingalunda hindrat oss att beundra den energiska verksamhet, han utvecklat, och den mängd af goda krafter, han vetat att sätta i rörelse under den tid, han förostått ecklesiastik-departementet, Och då vi ej äro okunniga om, att de åsigter, till hvilkas förkämpe han gjort sig, i utlandet omfattats och förfäktate af framstående vetenskapsmän och pedagoger samt inom vårt eget land mottagits med lifliga sympatier af en stor del af den bildade allmänheten, så har det icke kunnat falla oss in att tänka eller yttra något ofördelaktigt om bonom sjelf, ehuru vi icke i alla afseenden kunnat gilla hans uppfattning. Också hafva vi inom alla kretsar, äfven inom dem, der hans system är minst omtyckt, förnummit en liflig ovilja öfver det angrepp, som af Aftonbladet riktats emot honom. Och det torde föga gagna Aftonbladet att införa förbättringar i detaljer, om tonen i det hela blir af den art, som i anmärkta fall skarpt sramträdt. Vår allmänhet är icke van att låta tyrarnisera sig: den tål lika litet, att man sårar dess amak som deas känslor: 2 ER -AOQ. AUI—I— dnL