Göteborgsposten – 23 december 1874, sida 1

Blick Å pressen. Ur tidn. Kalmar återgitva vi följande insän da uppsats: Ännu något mera angåsnde Upmarlaka mordet: Sällan har någon här i riket begången illgerning väckt en så allmän förtrytelse och fasa, som det i sistlidne september månad på öppen landsväg i en af Sveriges mest betolkade trakter föröfvade mord, hvarigenom ingeniör Upmarks körsven försåtligen dödades på stället och ingeniören sjelf dödligt sårades. Att vågot sådant kunde i våra tider och i vårt land inträffa, väckte hos allmänheten en naturlig känsla af bedrofvelse, hvilken lika litet kunde undertryckas, som den harm man erfor deröfver, att de polisåtgärder inom orten, hvilka af mordet framkallades, utmärkte allt annat än raskhet, energie och klokhet, hvarigenom missdådarne fingo god tid att aflägsna sig från skådeplatsen för sinl grymma bedrift. Så mycket mer tillfredestälande var det derför, att dessa erkebofvar slutligen blefvo opptäckte och sasttagne, hvarför man har att tacka, icke de lama efterspaningarne i Nyköpings län, utanghufvudstadens detektiva polis, som derigeonom förvärtvat rätt till och äfven kommit i åtnjutande af allmänhetens synnerliga tacksamhet. Man har i dessa dagar genom tidningarne fått hufvudsaklig del af hvad de begge mördarne Hjert och Tektor efter häktandet bekänt så väl om ofvannämnda mord som om en mängd andra af dem under deras fribetstid föröfvade brott. Relationen derom har hos ins. framkallat åtskilliga reflexioner, dem han aneer sig böra meddela till allmänt begrundande. Under det de på arbetsfängeleet å Lärgholmen höllos till straffarbete, uppgjorde Hjert och Tektor planen för de postrån och bankstölder, som de sedermera sökt utföra, och till hvilka slugt utfunderade företag Hjert, som först kom på fri fot, skulle vidtaga nodiga förberedelser, till dess, sedan äfven Tektor elutat sitt straff, begge bofvarne kunde med samnad hand gripa verket an; varande jemväl i komplotten inbegripen en tredje stortjuf, som dock senare skulle blifva från fängelset ledig för att åter egna sg åt utöfningen af sitt gamla bandtverk. — Det måtte i sanning vara illa stäldt med våra arbetsfängelser. Hvad borde de vara? ;, Jo, anstalter der brottslingen, på samma gång han umgäller sitt brott genom ett fysiskt lidande, tillräckligt att blifva för honom ett varnande minne och för andra en helsosam skräck, jemväl undergår sådan behandling, som kan vara egnad att upplysa hans förstånd, i hans sinne väcka ånger öfver hans moraliska förderf samt med religionens hjelp förädla hans böjelser och, tänkesätt, hvarjemte deliqventen borde i fängelset vänjas vid arbetsamhet och, om möjligt är, tå lära något yrke, härmed han efter återvunnen frihet må kunna ärligt försörja sig. Men hvad äro nu dessa tängelser i sjeltva verket? Jo, plantskolor för brottet, upptostringaanstalter, der de, som tagit endast få och oerfaroa steg på lastens bana, snart blifva i mysterierna at alla möjliga illgerningar ordentligen underviste och inlärde utaf de försigkomne och väl bevandrade veteranerne bland samhällets afskum. Redan deruti, att tångarne hafva gemensamma sofrum och om dagen arbeta tillsammans, ligger ett fel, som icke allenast utesluter möjligheten af moralisk förbättring, utan till och med gör motsatsen nästan till en nödvändighet, ty moraliek smitta är värre än den fysiska; men ännu vådligare är denna samvistelse, då man uraktlåter att på grund af vunnen kännedom om graden af fångarnes sedeförderf, skilja dem uti isolerade grupper, samt tvingar den endast af öfverilning brottslige att bo, lefva och arbeta tillsamman med de värste missdådare. Derjomte har man, förmodligen för att åstadkomma bosparing i fångvårdsutgitter, hittat på att ullega fångar i stort antal till förrättande inom anstalten af fabriksarbete åt enskilda entreprenörer, som gifva kronan ringa betalning för de sålunda erhållna arbetskrafterna, men, för att egga fångarne till mera ansträngdt arbete, till dem anslå icke obetydliga flitpenningar. Brottslingarne på en sådan straffanstalt tillbringa ett ganska drägligt lif, väl icke så