Göteborgsposten – 22 december 1874, sida 1

redaktören Alb. Andersson Edenberg, som ofvertager detsamma d. 1 instundande januari. Den gamla tryckerifirman Riis kommer med detta års slut att upphöra med sin verksamhet. Vi antaga, att Aftonbladet erhållit denna notis från någondera af kontrahenterna, men det oaktadt måtte den vara behäftad med något stort fel eller ock har egaren af Riisska boktryckeriet, hr J. Riis, sålt samma tryckeri till två personer. Genom köpekontrakt af d. 5 i denna månad har han nemligen till denna tidnings utgifvare försålt sin egendom n:r 11 Karduansmakaregatan jemte sitt boktryckeri, sådant det nu befinnes, att tillträdas d. 1 april nästa år. Här skulle nu tyckas, som om A. B. tagit fel i sin uppgift. A. B:s red:n förklarar äfven sjelf, att den har varit i tillfälle att se det mellan hrr Wall och Riis uppgjorda kontraktet, men nu kommer dertill, att A. B. mottagit följande skrifvelse: Till redaktionen af Aftonbladet! I anledning af en notis i Dagens Nyheter för i dag får jag förklara, att förslag väl varit å bane att Dagens Nyheters utgifvare skulle köpa min egendom n:r 11 Karduansmakaregatan med dervarande tryckeri, men något köpekontrakt härom har icke blifvit oss emellan uppgjordt. Stockholm den 19 dec. 1874. J. Riis, Ihiälfrusne. Tidn. Dalpilen från Falon omtalar i sitt n:r för sistl. lördag följande sorgliga händelse: Tvenne kringvandrande s. k. handlande, hvilka hade till födkrok att utefter vägarne försälja näsdukar och dylikt småkram, voro sistl. lördag inne här i staden, men begäfvo sig på aftonen, temligen beskänkta och klent klädda, under den då rådande starka kölden, härifrån på väg till Aspeboda. I söndags morgon omkring kl. 4 påträffades den ene af dem å Aspeboda skog, omkring en half mil från Falun, liggande å vägen i stelfruset tillstånd och med föga tecken. till lif. Han affördes, så fort sig göra lät, till härvarande lasarett för erhällande af nödig vård, men var innan framkomsten redan död, och alla försök att återkalla honom till lifvet voro fruktlösa. Vid visitation i den dödes fickor påträffades penningar till ett belopp af närmare 350 kronor: Senare på dagen påträffades litet längre bort på samma skog liket efter den andre kamraten, hvilket fördes till Aspeboda kyrka. Man antager att de båda två varit tillsammans, enär de här i staden varit synliga i sällskap, samt att den först påträffade, då han öfverväldigades af kölden, blifvit lemnad af den andre, bvilken sökt rädda sig sjelf och derföre fortsatt vandringen ett stycke, tills äfven han neddignade och blef ihjälfrusen. Vid Föremn af den senares fickor fann man 4 kr. 50 öre i penningar samt några räkningar å diverse varor. De sålunda omkomne personerne hafva befunnits vara bröderna Gustaf Lorents Jonsson eller Johansog UA 123 Johansson från Stockholm, men fodde i Halland, Skeppsbrott. Under oktober månad förolyckades, enligt uppgift af Bureau Veritas, ej mindre än 222 fartyg af olika nationaliteter, deribland 12 ångare. Af de förolyckade segelfartygen förde 105 engelsk, 23 fransk flagg, och dessa 2 nationer förlorade äfven hvardera 4 ångare. Löjtuant von Zubowitua distansridt. Om anledningen till denna bedrift, hvilken varit så mycket omtalad i iaoch utländska blad, meddelar senaste numret af Tidn. för Hästvänner följande: För någon tid sedan talades i den Österrikiska jockeyklabbens rökrum om den ryktbare grefve Sandors sagolika ryttarebedrifter. Det berättas om den nu ålderstigne grefven, att han i sina yngre år brukade med och på sin häst aimma öfver Donaufloden, der denna är djupast och bredast, att han roade sig med att sätta öfver vagnar, som spärrade vägen för honom, att han gjorde sina visiter till häst ridande : uppför trapporna in i salongerna, o. d. m. Dettyckes som om grefve Sandor äfven försökt samma ridt, som den uagerske officeren nyligen lyckau utföra, men att han aldrig hann längre än till Nancy, der hans häst störtade. Frågan om en dylik ridt vore utförbar eller icke blef nu föremål för diskussion inom klubben. Åsigterna voro mycket delade; men flertalet ansåg det vara omöjligt att på en och camma häst, på fjorton dagar, rida ifrån Wien till Paris. Slutligen uppstod den kände håstuppfodaren hr von Bäuerle och förklarade, att han egde ett sto, som skulle kunna prestera den i fråga varande bedriften. Ögonblickligen höllos vad för och emot saken, och ionan herrarne åtskiljdes, hade det blifvit afgjordt att stoet skalle ridas af löjtn. von Zubewitz, hvilkens stora skicklighet och erfarenhet icke var en hemlighet för någon.