Göteborgsposten – 22 december 1874, sida 1

något egentligt inre band fästade den ena vid det endra. Äfven till universiteten, ja till skolorna öfverflyttades denna strid och medförde der å ena sidan en allt mera allmän ovilja hos unga män med kunskaper och begåfning att: egna sig åt kyrkans tjonst och å andra sidan ett djupt misstroende hos det fåtal, som valt det presterliga kallet, ett misstroende, som gick derhän, att de såsom pestsmitta skydde att i vissa ämnen äfven samtalsvis meddela sig med kamrater, hvilkas studier voro af den art, att de kunde misstänkas hafva en annan mening i religiösa frågor. Vi må icke dölja för oss, att en ryktbar akademisk lärares och tänkares ofta upprepade mindre välbetänkta anspelningar på bornerade teologer och andra uttryck, som uttalade från en akademisk katoder vid närmare eftertanka måste förefslla mindre lämpliga, bidrogo att gjuta olja i elden, under det att man inom det andra lägret drog sig alltmer inom ett slutet skal eller till ett kotteri, inom hvilket — såsom vi tro oss veta — ett slags fiskalisk uppsigt infördes och der man efter läsarnes sätt kontrollerade sde andliga rörelserna och sökte på det nogaste bestämma, på hvilket trappsteg inom Ånådens ordning den ene eller andre befann sig. Om en sålunda väckt och bevakad andlig rörelse fört mera godt med sig än ondt, är vanskligt att bedöma. Det kan icke förnekas, att mången allvarligt from och upprigtigt varm ung prestman från den tiden gått ut att verka inom församlingarna. Sedermera har det ock, förmodligen i följd af tillstötande omständigbeter, visat sig, att antalet af dem, som aflägga teologiska examina stigit betydligt.) Härigenom minskas pu den ötverklagade prestbristen, om den också icke med ens hätves, hvartill skulle fordras ett större tillopp, än som kunde anses önskligt och naturligt. Men om det sålunda visat sig, att från akademien utgående presters antal under de senaste tiderna tilltagit, så är det dock en hufvudfråga, om ej schismenmellan lekmannaoch de presterliga studieområdena till någon del. fortlefvat och på vår presterliga bildning fortfarande utöfvat ett föga hugnesamt inflytande. Vi kunna ej derom ytra oss med samma visshet och.samma öfvertygelse, som ledt oss, då vi här berört förhållanden, som för ett tiotal af år sedan måste ådraga sig uppmärksamhet, men vi tro knapt, att de förhållanden, som man då nödgades beklaga, nu helt och hållet upphört att inverka. Vi tro, att de fortfarande ytra sig i en bristfälligbet i en del af våra unga preeters allmänna bildning, som är så mycket. beklagligare som anspråken i detta afseende på alla områden under tiden alltjemt fortfara att växa. Emellertid tro vi icke, att skuggrädslan för eller misstron mot förvärfvet af kunskaper, som icke tillhöra det teologiska området, numera äro så torra som förr. Det der stora svalget mellan en student, som gär på filosofiska föreläsningar-, och en, som deltar i de praktiska teologiska öfningarna, är numera icke så befästadt som det varit. Under sådana förhållanden synes det oss, som om tiden vore mer än någonsin inne, då staten kunde och borde mellankomma, för att se till, att prestbildningen, både till kyrkans och det borgerliga samhällets fromma, komme att mera motsvara tidens fordringar, än som nu är fallet. Vi vilja icke denna gång tala om hvad som i en del andra protestantiska länder i detta afaeende faller i ögonen, Vi vilja icke heller nu framdraga, huru man numera inom en del katolska prestseminarier bemödar sig om alt göra presten förtrogen med hvad som höror till den allmänt borgerliga bildningen. Vi vilja nu endast påminna om, huru gammal den fordran, som vi vilja hafva framstäld, är här i landet, och uttala den förboppningen, att man icke måtte förtröttas att arbeta för denna vigtiga fråga. Vi hatva i dessa dagar bekommit det sista häftet af Esaias Togners eftorlomnade skrifter, den nya samlingen. Hvad man än må säga om dessa nu offentliggjorda tankar och utkast, så är det sförst och främet obestridligt, att de utgöra en af de allra mest introssoväckande företeelserna inom vår nyare litteratur, men dertill kommer, att de verkligen på ett öfverraskande sätt röja, burusom i store mäns sinnen osta rörer sig en förkänsla af kommande tider och deras behof och sträfvanden. Redan 1828 talade Tegnår, om att vårt presterskap, som dock på den tiden, mycket ymnigare än nu, förstärktes af lärarekrafter från skolor och högskolor, behösde större lekmannabildning. Han talar om en -medelbildning, som hade uppkommit och växte för hvarje dag. Han dömer icke öfver halten af denna bildning, men sedan den en gång sörefiones, måste en protestantisk preatman icke blott ega den, utan äfven en högre, och han yrkar på, att åtminstone pastorerna borde hafva vunnit filosofisk grad. Huru starkt borde icka en sådan fordran, lämpad efter de förändringar som sedan blifvit. införda vid de akademiska profven, göra sig gällande, sedan folkupplysning och allmän bildning tagit sådana steg framåt! Ett, orkännando af det bebof, vi här påpekat, och den fordran man har, att presten från olika synpunkter sedt — och ej minst med afseende på den medborgerliga ställning man vill att han fortfarande. med beaktande af tidens kraf skall inom församlingen istaga — icke må vara främmande för verldsligt vetande, ett erkännande af detta behof, af denna fordran låg otvitvelaktigt i beslutet om införande af den teologiskfllosoflska examen vid våra akademier. Nu är dock att beklaga, att denna examen icke är obligatorisk, hvaraf också blifver följden, ätt den ingalunda allmänt af våra prostkandidater aflägges. Af en man, som uppmärksammat och tänkt mycket i hvad till denna fråga hörer, har också i senare tider förslag blifvit framkastadt, att afläggande af den teologico-filosofiska examen skulle uppställas som tvångstordran för inträde i det presterliga kallet. Man invände bland annat då, att prestbristen härigenom skulle blifva ännu