Göteborgsposten – 21 december 1874, sida 1

Från Utlandet. Tysklands främste man, furst Bismarck, synes hafva varit mycket ond under veckans lopp och derför gått ända derhän, att han begärt hos kejsaren sitt afsked, hvilket naturligtvis icke beviljades, ty Bismarcks tid är ännu icke all. Orsaken till detta hans steg var, såsom telegrafen redan anfört, den uppståndna schismen mellan farsten och flertalet inom riksdagen i anledning af frågan om representanters häktande under riksdagens förhandlingar och dels, ordnandet af den sachsiska krigshärens budget. Militärutekottet bade, hvad budgeten betraffar i sitt utlåtande öfver densamma föreslagit, att den sachsiska härens budget skulle sammanslås med den preusiska. Häremot uppträdde Bismarck på det bestämdaste, i det ban förklarade, att preussiske konungen efter kriget med Österrike särskilt lotvat, att sachsiska härbudgeten skulle få vara särskild för sig, hvilket naturligtvis innebär en återstod af det sachsiska rikets forna oberoende. Oaktadt detta Bismarcks uppträdande, beslöt riksdagen de båda olika budgeternas sammanslagning. Då Bismarck lemnat riksdagen, emottog han skritvelser från såväl kejsaren som sachsiske konungen, hvilka tackade honom för att han så manligt kämpat för deras sak. Men Bismarck sjelf var iörtretad öfver de båda trågornas utgång, och yttrade. till några af sina vänner: -Jag är trött (vid allt det hör; det är omöjligt att regera med en sädaf majoritet. Den store mannen är ej ens nöjd med den majoritet öfver hvilken han förfogar, fastän den är nästan olafviskt lydaktig. Men han fordrar blind lydnad, och den aldra ringaste tillstymmelse till ejelsatändig vilja hos den förorsakar honom nervkramp. Bismarcks vänner skyndade att i häpenheten genast utsprida furstens yttrande, hvilket sälunda fick en offentlighet, som han kanske icke sjelf assett. Emellertid fann han etg häraf ytterligare stärkt i sin första tanke att inlemna sin atskedsansökan, hvilken kejsaren genast afsalog med den förklaringen, att Bismarck egde hans oinskränktaste tillit och icke kunde fritagas trån att fortfarande egna sina krafter åt regeringen och riket. Naturligtvis framkallade de utspridda ryktena om alekedstagandet en viss oro inom de deputerade kretsarne. Också skyndade man inom riksdagen att begagna första tilltälle, som erbjöd mg, till att visa sin anhängighet af Bismarck genom ett slags förtroendeg votum. Aniöraren för det mot Bismarck otörsonliga centrumspartiet, Windthorst, hade nemligen föreslagit, att man skulle stryka ur budgeten utrikesministeriets hemliga fonder för hvilka rikskaneleren icke behötver redogöra för någon annan än kejsaren, Nu reste sig den kände partichefen Benningsen och