Göteborgsposten – 21 december 1874, sida 1

ETAH Mord, stöld och mened. Från Gefle krifves i Norrl-P:n: Enj vid Enångers häradsrätt för tredje resan stöld tilltalad dräng Jan Erik Hansson från v. Löfsta har vid ransakning i cellfängelset i Hudiksvall låtit sig af sitt samvete bevekas till flere bekännelser om gröfre brott, begångna för ätskilliga år sedan. Han har nemligen bekänt, att han dels är 1853 i sällskap med tvenne personer, den ene vid namn Anders Sundberg och den andre kallad Masmästar-Olle, mördat handlanden Jan Ersson i Torsåker, dels är 1855 i sällskap med en lumpsamlare från Hudiksvall, hvilken sedermera skulle hafva tagit sig afdaga i fängelset och hvars namn Hansson ej nu kunde påminna sig, ute å marken vid Tjernas utgård i Torsåker stulit 3 stycken dragoxar, tillberiga bruksegaren Hjalmar Petre, dels ock slutligen sistnämda år vid ransakning om mordet inför Ofvansjö, Torsåkers och Årsunda häradsrätt på ed falskeligen uppgifvit en person vid namn Björk såsom delaktig i det hemska brottet, ehuru denne varit fullkomlig oskyldig dertill. Enligt vederbörande domhafvandes till k. befhde härstädes aflåtna skrifvelse om saken är Hansson född den 7 december 1838 vid Edske: masugn. Han skulle således vid sitt deltagande i de omtalade brotten, som äfven gjorde honom till menedare, ej varit mer än 15 och 17 år gammal. : Man bar ännu efter tjugo år ganska väl i minnet dessa brott, om hvilka ransakningen på sin tid ledde till föga eller intet resultat. Emellertid hafva ett par af de brottslige genom döden undgått den menskliga rättvisans straff. Anders Sundberg, deltagaren i mordet på handl. Jan Ersson, är numera afsiden, och den till namnet okände lumpsamlaren från Hudiksvall, som blef gripen sedan han sålt de stulna oxarne å Gefle torg, medförde till fängelset ett bröd bemängdt med arsenik, genom hvars förtärande ban tog sig afdaga. Den fortsatta ransakningen med Hansson och de med anledniog af bans bekännelse verkstälda undersökningarne komma möjligen att sprida ytterligare ljus i saken. En skandalös historia berättas, skrifves det från Norrköping, sedan några dagar här i staden och den bar redan varit föremål för polisens inblandning. Saken förhåller sig sålunda: En några och 40 är gammal fabriksmästare, gift och far till eju barn, och som städse gjort sig känd för duglighet och ordentlighet, befann sig en dag i slutet af oktober månad i närheten af Strömbacken, då han å norra sidan af strömmen varsnade en ung fångklädd qvinna, som, stående å spinnhusgården, vinkade honom — något som icke lär vara sällsynt bland de å straffoch arbetsfängelset intagna fängarne, hvilka ofta lära vinka åt å motsatta stranden stående karlar, som också med lätthet kan ske, emedan, fastän man påmint derom, intet plank finnes mellan strömmen och nämda fängelsegärd, hvarest fångar, sysselsatta med tvättning m. m., gå fria och lösa. Vär man lånar af en god vän nyckeln till dennes vid Strömbacken liggande båt och ror i skymningen öfver till motsatta stranden, der han hemtar den dvinna som vinkat honom, en fånge vid namn Justina Andreasdo:ter, 28 år gammal, och som för närvarande undergår bestraffning för 4:de resan stöld. De ro öfver till Strömbacken, der de blifva närmare bekanta, ja, mycket intimt dertill, bvaretter mannen ror fången åter till fängelset. På liknande sätt upprepas historien flera qvällar, och så inträffade kungabesöket härstades. Samma dag voro tängarnes egna kläder utbängda till vädring, och dåmannen, hvilken vi vilja kalla X., som vanligt i skymningen rodde öfver, kom Justina emot bonom, iklädd civil drägt. Man lade skyndsamt ut och anlände till andra stranden, hvarefter man begaf sig in i staden för att se på illuminationen. Allt gick bra, och vår tilltagsna fånge återkom 5 minuter töre ringningen, så att hon nätt och jemt bann ombyta kläder. Åter förnyades flera qvällar dessa möten, men slutligen råkade en person, som kände X., att händelsevis få se tilltaget samt rapporterade förbållandet till vederbörande fängelsebetäl, hvilket lät utställa en post tvenne qvällar å rad; men ivtet syntes till förrän tredje qvällen, då X. och Justina grepos på bar gerning, just som den sistnämda stod med ena foten i båten, tärdig att kila af på nytt. Hon, jemte trenne andra qvinnor, hvilka äfven begagnats såsom tvätterskor, insattes genast i cell. Att hon får straff, faller af sig sjelsi; men ovisst är huruvida X. kan undfå något sådant. — Man antager att det icke är första gången en liknande händelse tilldragit sig här vid straffoch arbetsfångelset, på grund deraf att intet stängsel fiones åt sjösidan. Dom. Fången Peter Johannes Eriksson från Hvittaryd, hvilken, enligt hvad förut berättats, försökte att å Wexiö cellfängelse anlägga mordbrand, dömdes den 7 dennes af rådhusrätten i Wexiö att för detta sitt tilltag hållas till 4 års straffarbete.