at knyta ett sörbund. Det skulle vara mer än sällsamt, om oke den nu rådande förvirringen skulle komna att utveckla sig till verkligt vådliga rytningar, ifall tyska regeringen icke inslår n mera medlande och försonlig väg, i det on ristar på sin fana, i stället för staten är bsolut, staten är en kompromiss. I Frankrike följer man med stor uppnärksamhot den inre söndringen i Tyskland. Ju större denna blir, desto svagare blir i sin zrund det nya stora riket och desto lättare kall en gång den väntade tvekampen kunna iter upptagas — tvekampen som skall afgöra om Frankrikes stormaktsställning. De franske statsmännen beräkna klokt att, då ledarne i Tyskland utropa statens absoluta makt och dermed bringa minoritetskyrkan i harnesk, Frankrike i stället skall utropa full frihet i andliga och kyrkliga ting, frihet i undervisniagaväsendet, frihet för religiösa samqväm, frihet för hvarje bekännelse. De franske statsmännen lefva i den öfvertygelsen, att tricoloren sålunda ekall ännu en gång komma att svaja inför Europa för ett trihetsbegrepp. Liksom den förste Napoleons krig på Tysklands fält var i grunden ett krig mot oinskränkta konungadömen och feodalism, så skall, mena de, Frankrikes nästa krig med Tyskland blifva ett krig för den enskildes frihet, ett krig för religionens frihet och dermed kyrkans frihet mot statens förtryck. Det är naturligt, att furst Bismarck med sin atatsmannablick inser detta mycket väl. Vi tycka oss noml. spåra i hans handlingar en nervös retlighet just derötver, att de katolske preetorna och de socialistiske arbatareledarne bearbeta massorna i den riktningen, hvaraf han befarar, att Frankrike, då den blodiga dagen åter gryr ny, icke skall stå utan bundsförvandter inom sjelfva Tyskland, utom tvärtom räkna talrika sådana, hvilka vilja häfva det preussiska systemets öfpervigt Praktiskt utförd, blir således den franska kyrkopolitiken en ny tillämpning af den stora satsen af Cavour-kyrkans skiljande från staten, under det Preussens kyrkopolitik vill kyrkans klafbindande under staten och man i Vaticanen ännu drömmer om statens klafbindande under kyrkan. Hvem kan väl tvifla på, att sanningen här ligger på den förmedlande gidan? För den sanna srihetene, för mensklighetens sanna intressen vore det derför önskligt, om man i Tyskland modererade sin politik och ej dref ytterligheterna till en spets, som kränker det offentliga samvetet och rättamedvotandet. Ty Tyskland är nu lika mycket som någonsin nödigt för skyddet af. Evangelii ljus, för tankefrihet och forskning. Fara kunde neml. vara att, om Frankrike skulle vinna i den stundande tvekampen en afgjord ötvervigt, detsamma skulle, förtröstande på sin makt utåt, efter hand lemna det program, det nu står i begrepp att göra till sitt, och under inverkan af inre partirörelse sjunka i armarne på det Katolska presterskapet och nedtryckas under den katolska kyrkans förfärande tyngd, då inga motståndskrafter emot henne finnas. Att en sådan fara verkligen hotar Frankrike, synes af klosterinstitutionens allt större tillväxt dorstädes. Hvarjo kloster är en polyp, som suger till sig samhällskroppens näringesaftor i sin omkrets; och klostren äro dertör i grunden en kräfta för staten, likasom de för öfrigt ofta äro en moralisk pestköld. Enligt en officiel redogörelse för de andliga korporationerna år 1861 i Frankrike, funnos der då 86 munkoch 279 nunneordnar. De förra räknade 80 kloster med 2518 succursaler och en personal af 16,815 munkar. De senare hade 12,239 kloster och succursaler samt en personal af 88,091 nunnor. Antalet af de af staten lönade verldslige andlige utgiorde 43,537; men deri voro icke de från kyrkan lönade hjelppresterna, fångoch skolpresterna samt de private anlige inräknade. Hela antalet af verldslige andlige var 79,584. I det ofvan uppgifna antalet nunnor äro noviserna icke inräknade. Den officiela statistiken räknade år 1861 alla verldslige och klosterandlige, manliga och qvinliga, till 309,383 personer. Hvad skall deras antal då vara i dag, år 1874? Eunsamt departom. Loire har f. n. 98 manliga och 341 qvinliga kloster, d. v. 8. 25 flera än år 1861. Deraf kan man i allmänhet sluta till tillväxten, ty skilnaden i de andra departementen är väl icke stor. Den sjelfständiga pressen i Frankrike fordrar, att en otficiel undersökning angående klosterförhållandena skall göras; och det är på goda skäl antagligt, att man skall söka ordna dem så, att man icke en vacker dag alldeles öfverrumplas. I England synes kampen urladda sig i en stark soläckutgjutelse, hvilken ju alltid är att förorda framför blodspillan. Alla skrifva der. Megr Capel skrifver, lord Acton skrifver, lord Arundel af Wardour akrifver, många andra skrifva, och erkebiskop Manning, som återvändt från Rom utan kardinalshatt, men med nya inspirationer från Vaticanen, har genast skyndat till skrifbordet för att der förfärdiga en ny motskrift mot Gladetone, hvilken han skall slunga ut i verlden. Nåja, må man gerva strida med skrifter: de kunna endast gagna trihstens sak; och friheten är anboren i England, så att religionen och kyrkan der ej ha något intrång af den borgerliga mynd! gheten att frukta. Således öfverallt rörelse och kamp mellan de båda begreppen stat och kyrka samt dessas olika anhängare. Att följa dessa vexlande phaser är ett högligen intressant skådespel, ehuru vi med rysning se framtidens fjärrpilder bloddrypande. Vi hafva några gånger omtalat evanligt utgrenade studentorolighster, som skola egt rum i Petersburg. Om dessa okritvos i et bref derifrån till det väsentliga detta: Utom Rysslands gränser, isynnerhet i Q. funca an andts talrik rvak emigra