Göteborgsposten – 19 december 1874, sida 1

O—nBlBlBlBlBll — helst, efter madame Staöls bekanta uttryck, tvätta sitt smutsiga linne inomhus, och man älskar icke att af främmande höra samma omdömen om sina samtida, som dem på hvilka man för egen räkning visst icke sparar. Rär derföre Arnim i sina rapporter klandrar, till och med förlöjligar och går på allt sätt illa åt Thiers, så väcker detta en viss harm äfven hos de tidningar, som annars äro långt ifrån att höra den till gamle statsmannens beundrare. De sista dagarnes debatter inom nationalförsamlingen ha rört sig om rent praktiska frågor och ha följaktligen följts med ganska liten uppmärksamhet. Ett undantag derifrån har pastor Preseenses förslag gjort om en fullständig religionsfrihet. Några ord till förklaring öfver den närvarande lagstiftningen i detta hänseende torde vara på sin plats. Den franska lagen erkänner råsom statsreligionen de tre konfessionerna, den katolska, den protestantiska och den israelitiska, hvilkas presterskap är af staten aflönsdt. Men dertill inskränker sig också sammanhanget mellan staten och kyrkorna. — Sjelfva de särskilda tempelbygvaderna äro kommunens egendom, men öfriga tillhörigheter, såväl i inventarier som i kapitel, stiftelser och donationer m. m. äro församlingens och förvaltas af kyrkorådet (la fabrique) hvari kyrkoherden är sjelfekrifven ordförande. — Men ingen medborgare är förbunden att tillhöra någon af dessa. eller något som helst kyrkosamfund; endast att han är inskrifven i de borgerliga registren (som motsvara våra kyrkoböcker) och för öfrigt uppfyller sina skyldigheter i afseende på värneoch skattepligt, så befattar sig staten icke med hverken hans samvete eller sättet, hvarpå han utöfvar sin religion, eller ens om han har någon sådan eller icke. Staten är, efter Guizots uttryck, atheist och begär hvarken af sina embetsmän eller andra någon trosbekännelse. Det vill då synas, som om ingenting skulle fattas i religionsfriheten, så mycket mer som hvem som helst har rätt att upprätta en kyrka eller ett kapell för religionsöfning under hvilken form och med hvilka ceremonier som helst (naturligtvis med den inskränkningen, att de ej få strida mot ellmän ordning eller sedlighet). Men — och det är häri saken ligger — dessa friförsamlingar äro ej erkända såsom sådana, ega ej karakteren af en persona moralis med ty åtföljande gratifikationer, såsom rätt att besitta fast egendom o. 8. v., utan särskildt tillstånd hvilket endast med svårighet beviljas. Om, såsom icke sällsynt, en protestantisk prest skiljer sig från sin moderkyrka och vill bilda en egen sekt, så står det honom fritt, men den församling han kan bilda utgör ett alldeles privat sällskap, som staten ignorerar. Bygger samfundet sig en kyrka eller ett kapell, så måste det ske under en eller flera personers enskilda nsmn, icke i samfundets gemensamma, och dessa personer äro äfven ansvariga för att ingenting lagstridigt eller anstötligt bedrifves vid de religiösa sammankomsterna. Nu vill hr Pressens, som sjelf är i spetsen för en sådan friförsomling, att alla skola, spso facto, vara berättigade till fri religionsöfning, således utan något föregående tillstånd från statens sida. Denna begäran kan ej sägas vera annat än i konseqvens med den föregående lagstiftningen, och det är föga troligt, att den skulle blifva förkastad, i trots af den närvarande representationens kända tendenser på det religiösa området, om det ej befarades, att en sådan frihet skulle medföra politiska vådor. Dessa skulle nemligen ligga deri, att helt enkelt under namn ef religiösa sammankomster organiserades politiska klubbar, hvilka dymedelst undandraga sig uppsigt eller inblandning från autoriteternas sida. Det får också erkännas, om man helt opartiskt betraktar saken, både att något verkligt behof icke kan sägas förefinnas i nämnde hänseende, då rättighet till religionsöfning icke någon gång under de sista tjugofem åren blifvit begärd utan att ha blifvit beviljad, äfvensom ock att den politiska demagogien icke försummar någon utväg, som möjligen kanerbjuda sig för dess ändamål. Man torde ihågkomma dessa offentliga möten, som kejsardömet tillät under åren 1868 och 69, der det var meningen, att arbetarnes ekonomiska ställning och medlen till dess förbättrande skulle afhandles, men som redan från första dagen förvandlades till revolutionära klubbar, der de, som sedan upprättade Kommunen först förvärfvade sitt inflytande öfver massorna. Hvad som i det ofvanstående blifvit eagdt om religionsöfningarnes beroende af myndigheternas tillstånd gäller naturligtvis den offentliga kulten. Privata religionsöfningar naturligtvis hvarken kan eller vill någon autoritet öfvervaka. Man skulle då få alldeles för mycket att göra, ty det finnes i Paris representanter för kulter, som man skulle tro vara för längesedsn utdöda. Af befolkningen bekänna sig 1,760,000 till katholicismen, 19,500 till den reformerta, 13,000 till den lutherska och 9700 till olika protestantiska sekter samt 24,500 till mosaismen. Alla dessa ha sina särskilda tempel, deremot saknas sådana för de 1600 muhamedaner och buddhaister som lefva i Psris, och af hvilka de förra med tillbjelp af en kompass lätt kunna leta sig till sitt Kebla och de senare hos den första kuriositetshandlare kunna skaffa sig en bild vf sin Cakia-Mouui att tillbedja. Det är endast omkring 14,000 individer som förklarat uttryckligen sig icke bekänna någon religion; öfver 11,000 deremot höra till ÄI L2... RAR