Göteborgsposten – 19 december 1874, sida 1

Litteratur. Vi helsa med fägnad den nya del af Från min vandringstid af L. Dietrichson, som utkommit i dagarne på Albert Bonniers förlag i Stockholm, försedd med einrikt teknade vignetter af förf:s som konstnärinna ansedda maka. Boken utgöres af Dietrichsons bref under 1869—70 från hans resor genom Ungern och Turkiet, Mindre Asien, Grekland och Sicilien, hvilka förut varit i N. D. A. och Ny illustr. Tidn. offentliggjorda. Vi läste dem redan då med stort nöje, och allmänheten skall tvifvolsutan gerna mottaga dem så här samlade, med intresse följande förf. på hans färd, hvarunder han med den högt bildade mannens intolligens och klarsynthet gör sina ofta om ett fiot konstsinne vitnande iakttagelser. Mest ha vi tilltalats af anteckningarne från resorna genom Mindre Asien och Grekland, bland hvilkas konstskatter förf. tydligen finner sig i sitt rätta esse. Med nöje finna vi, att vi hafva att vänta oss ännu en del, omfattande förf:s dagboksanteckningar från Italien. , Den gamla välkända solkkalendern Sven, som pu uppletvor sin trotiondeförsta årgång, har, elegant utstyrd, nu framträdt i bokmarknaden, tvifvelsutan lika eftersökt och välkommen som förut under många år, isynnerhet som innebållet är af uteslutande fosterländskt innehåll och mycket underhållande samt illustrationerna talrika och i allmänhet goda. Det öfliga titelstålssticket utgöres för i år af porträtt af konung Oscar och drottning Sofia, at hvilka det förra likväl icke kan kallas fallt lyckadt. Till dessa porträtt äro fogade några enkla och tilltalande verser af Herman Hörner. Vid nämda etälstick är sogadt ett annat af synnerligt intresse återgifvande Johan Ludvig Runeberg år 1840, således i hans äras middagshöjd, och 1870 samt hans hem i Borgå. Härtill har den svensk-finske skriftställaren Fr. Berndtsson knutit en skildring af skalden förr och nu, hvilken måste läsas med den varmaste medkänsla. Enligt B. upprättbåller den mäktige anden ännu den kroppsliga hyddan, och när man ser den varma, djupa blicken ännu blixtra fram i lifvade ögonblick, skulle man tro, att diktens förmåga ännu lefver. En uppoffrande kärlek håller vård vid den grånade skaldens sjuklägor och förljufvar dagens och nattens ofta långa timmar, under det att hon understundom aflöses af de himmelens fåglar, som, vanda att matas af skaldens hand, samla sig utanför hans fönster, och af ettlitet jollrande älskligt barn, tillhörande en genom vänskap nära förenad familj, boende i samma hus. Endast sällan mottar Runeberg besök, men röjer, då detta sker, en själskraft och ett minne, som vittna om hans andes djupa lifsförmåga samt om lynnets oförgängliga humor. Vidare har Emelie Carlön lemnat i Kerstin Marias fästogåfva en karaktersbild ur bondlisvets krönika, hvilken påminner i mycket om förf:s ungdomstid, såväl till innehäll som stil. Af Sehlstedt äro intagna tvenne efterlemnade stycken, det ena den sista dikt som flöt ur hans penna i somras. I en liten historisk berättelse skildras den bedrift af Erik Slange, som gaf honom tillnamnet Den svenske Leonidas, såsom ock den anspråkslösa berättelsen nämnes. Vidare följa: Saknad, poem af Edv. Bäckström; En setudentska, skizz af Lea; Tvenne stycken af Lotten v. Kreemer; Några stycken ur en dagbok af Egron Lundgron, med fyra träsnitt efter ypperliga handteckningar af förf.; En förträfflig och lofvande liten minnesruna öfver Elias Seblstedt af Fr. Hedberg, med porträtt af Seblatedt, utsigt af Sandhamo samt Seblestedt i eitt hem; Historiska bilder, talangfullt skrifna af Herm. Hofberg och illustrerade af J. A. Malmström och C. G. Hellqvist; Jacob Letterstedt af Hofberg; Norrland, poem af H—r; Fången, poem at Hedberg; Bildbuggaren John Börjesson; Nya byggnader i Stockholm, beskrifoa af Kaut Tersmeden och med teckningar af Rob. Haglund (ena illustr. visar Stjernströms Nya Teater); Det inre af en lappkåta, efter Höckerts tafla; Tvenne sagor at Förf. till Sjöjungiruns Sagor och Tvenne dikter at Theodor Lindh, en ung finsk skald hvars bekantskap den svenska allmänheten snart skall genom en diktsamling komma att göra och af hvilken föreliggande tvenne poem äro särdeles lofvande prof. Årets Dödsrunot hafva, som vanligt under sista åren, ristats al Axel Krook. Samlingen är denna gång tal rik; sällan om någonsin har döden i vårt land gjort en sådan skörd af framstående person: ligheter som 1874. Kortligen, Svea synes oss i det väsent liga häfda sivt gamla anseende, och utgifvarer har tydligen gjort allt möjligt för detta än damäl.