AH liggöra. Vi anse oss icke hafva giltigt skäl att neka efterkomma den begäran, man eålunda till ose framställt: Aftonbladets behandling af riksarkivarie-frågan. Till Aftonbladets utgifeare och hufoudrodaktör! Det torde icke vara er alldeles obekant, alt det sätt, hvarpå ni behandlat ofvan stående tråga, väckt den djupaste förtrytelse, icke blott hos en hvar, som om saken egt någon närmare kännedom, utan hos hela den allmänhet, hvilken sätter aktningen för person som ett bland de väsentligaste kännetecknen på den press, åt hvilken hon skänker sitt moraliska och ekonomiska understöd, och som följaktligen måste känna all förbindelse mellan sig och er bruten i samma ögonblick den tidning, som blifvit anförtrodd åt er ledning, hotar att förvandlas till en afloppskanal för otyglad personlig hätskhet. Under sådana omständigheter torde nedanstående anmärkningar, om hvilkas införande i Aftonbladet jag härmed tar mig friheten anhålla, erbjuda er en icke ovälkommen anledning till en eller annan förklaring. Ni påstår i nr 279 af eder ärade tidning, att orsaken: till det långvariga dröjsmålet (sex månader) med riksarkivariebefattningens återbesättande icke föranledts af någon för den stränga samvetsgrannheten ängslande vansklighet i valet mellan jemnbördiga förtjenster samt att så snart saken sättos i främsta, personliga intressen i andra rummet, icke ena ett ögonblicks tvekan är möjlig, och att så till vida utnämningen hade kunnat ake d. 18 maj eller med andra ord, dagen efter den förre innehafvarena död, oaktadt niisamma andedrag förtäljer edra lädare, att till platsen funnits, åtminstone under någon tid, icke mindre än följande trenne aspiranter, en hvar med sina anspråk, nemligen: 1:0) t. f. riksarkivarien; 2:0) en både inom vårt offentliga lif och såsom historieskrifvare förtjent man, hvilken önskat platsen, men sedermera dragit sig tillbaka; 3:0) den rätte! Någon vidlystigare utläggniag af denna jemförelsovis underordnade punkt torde emellertid icke vara af nöden. Icke nöjd med dessa utgjutelser, tillfogar ni ytterligare, att orsaken till dröjsmålet måste tillskrifvas: principlöshet, förbiseende af?det allmänna bästas och rättvisans fordringar-, hänsyn, som nätt höjden af obehörighet och småaktighet med flera mer eller mindre saftiga omskrifningar af slutanklagelsen, nemligen att den nuvarande chefen för ecklesiastikdepartementet skulle ämnat riksarkivariebefattningen till reträttplats åt sig sjelf samt att han varit upphof till denna genialiska, denna väkta juvenaltanke. Ionan jag meddelar de faktiska upplysningar, jag förskaffat mig i denna sak, anhäller jag att få fästa er uppmärksamhet på några icke ovigtiga omständigheter: Först och främst att ni, hr redaktör, med anledning af en embetstillsättning, som ännu ioko egt rum, eller en etatshandling, som ännu ligger inom blotta möjlighetsns område och derjemte utan att anföra ens en skymt af bevis, ötverhopat en offentlig person med anklagelser, som för honom i denna hans ställning måste anses föga mindre på heder och ära gående, än om ni i er tidning tillvitat honom såsom enskild man att han stulit, mördat eller ränat på öppen landsväg; för det andra, att ni (se Aftonbladet n:r 283), i stället för att undersöka riktigheten af det skäl till dröjamålet i fråga, hvilket at en tidning på platsen (N. Dagl. Alleb.) blifvit anfördt, tillgriper den lika välbekanta som förhatliga utvägen att mot den af er förorättade personen rikta ett nytt anfall, och dertill ett at de giftigaste och sanningslösaste, som på senare tider vanprydt en svensk tidnings spalter, nemligen: att man (hvilken man-? Glöm ej att besvara denna fråga, hr redaktör!) till bemötande af invändningar mot en elik åtgärd (br Wennerbergs förflyttning till riksarkivet), haft följande svar till hands, det ena, att riksearkivet väl ej genom detta ohotekap kan komma att sitta värre emellan, än ecklesiastikdepartementet redan några år gjort, det andra, att man nödvändigtvis måste på ett eller annat sätt finna en reträttplats åt nu varande chefen för nämde departoment. En departementachef, som i likhet med den i fråga varande, Äörmår att efter några års verksamhet hänvisa på läroverksreformen, Karolinska. institutsfrågan, uppslaget till universitetsreformen, förslaget till en fullständig högre lärarebildningsanstalt, förhöjningen af lärarelönerna, presterskapets enke-och pupillkassa m. m. såsom vittnen om hvad han gjort eller velat göra, torde emellertid med lugn kunna motse både samtidens och etterverldona dom, och honom blåser man väl ej i kull med bätoka tidningafraser. Skulle än hr statsrådet Wennerberg hafva lust att söka en reträttplats, så torde dock något hvar kunna inse, att han på grund af läroverksfrågans ställning är af sin heder förbunden att stanna på sin post åtminstone tills denna fråga är afgjord eller andra, ännu vigtigare skäl föranleda honom att afgå. Det torde slutligen icke ha undgått någon, hvars blick för offentlig anständighet ej råkat blifva alideles förslöad, att den person, som af er på anförda hänsynsiösa sätt anfalles aldrig blifvit er svaret skyldig, lindrigast sagdt, då huggen vexlats på ett område, de! ni och han kunnat mötas, men att han nu stå fullkomligt värnlös på ett fält, der haa öfversållas af projektiler, som från kafåets sqvaller samqväm eller vaktmästarerummets kannstö perier råkat förirra sig till tidningschefens ar betsrum — eller tvärtom; — eller der ni icke ens skyr att som anfallsvapen mot statsråde använda den genialitet, som förskaffat ton