Göteborgsposten – 18 december 1874, sida 2

ullt af stora frågor, framför sig. Få se, huru de eda sig, Går det ej utmärkt bra till i landet under le två pröfvoår de ha att använda, så blir Grants fterträdare säkerligen icke en demokrat: och det r tvifvel underkastadt, om han i något fall blir det. Grants efterträdare? Ja det blir åtminstone cke Grant, så mycket ha dessa val afgjort. Grant ir tydligen slagen med en sorts intellektuel blindhet. lan, som så länge och så ofta haft tillfälle att visa m bedröflig brist på insigter omdöme, bestämdhet, clokhet — med ett ord på alla de mest väsentliga genskaper, som erfordras af en god styresman, — an tror sig genom att beständigt moltiga kunna örskaffa sig anseende såsom en vis man och dölja ina brister, sitt högmod, sina äregiriga planer. Hitills har han lyckats, ty hvad han är, har han blifvit zenom ihärdig tystnad, Hade han varit talför, som andra amerikanare, så hade han troligen ännu gått och burit omkring läderhundtar åt sin svågers kunder i Galena. Tystnad är guld-, säger ordspråket, det vet ingen bättre än Grant. Men snart kan han icke tiga sig till mycket mera af den varan (och hvad han redan har, borde vara nog) Den mystiska slöja, hvarmed kan omgifvit sig, börjar blifva för tunn. Man börjar genomskåda honom och förstå hans rätta karakter. Och så snart man detta gör, är Grants dom fälld. Här börjades för någon tid sedan ett häftigt skrik om, att Grant planerade för att blifva omvald till president för tredje gången; han ville spela C2esars roll; republiken var i fara! Litet kände de Grant, som trodde republiken löpa någon fara från hans sida. Det fordras en annan sorts karl att göra en kejsare af, än denne trumpne, surmulne egoist, som minst af allt förstår att vinna menniskors hjertan och ingjuta entusiasm i massorna. Emellertid spridde sig farhågorna bland folket. Grant uppmanades gång på gång att afgifva en förklaring i amnet, men teg, teg som Didrick, bara teg och — trodde sig kunna lura dem allesammans dermed. Hans enda förklaring var, att alltihop var endast tidningsskräfvel och att det var under hans värdighet att ge akt derpå. Grant tala om värdighet! Han, som valt börsvinglare, häst-spekulenter och politiska lindansare af sämsta sorten till sina enskilda umgängesvänner; ban, som icke faun det under sin värdighet att emottaga allebanda gåfvor af personer och sällskaper, som väntade officiella återtjenster; han, som är så godt som öfverbevisad om att ha avnändt sin böga ställning till att göra goda affärer i allehanda aktier och värdegapper! Grants värdighet! Det är en ny vara i marknaden. Skada blott, att den icke tog favör, utan synes komma att kosta honom och hans parti en hel hop mera än den är värd. Denna värdighetens tystnad gjorde emellertid, att folk icke så alldeles utan orsak började tro, det Grant verkligen hade sina små funderingar på att bli vald till president ännu en gång och icke ville förstöra sina utsigter i förtid. Troligen, ja säkerligen är detta ock rätta förhållandet. Detta i förening med den oförmåga eller ovilja, som Grants regering så väl som den republikanska pluraliteten i kongressen visat, att taga ihop med landets vigtigaste ärenden, gjorde att litet kvar ville ge honom och republikanska partiet en liten varning genom att rösta emot dem. Denna varnipg blef skarpare, än man antagligtvis afsett; det blef en stor seger för motartjet. Derföre stå nu också så väl segrare som esegrade något förbluffade öfver utgången. Dock förhäller det sig icke så farligt med detta det republikanska partiets nederlag. Det demokratiska partiet såsom sådant har ingen framtid för sig. Dess grundsatser äro föråldrade, dess namn förhatligt, Det lefver som en maskin, så länge någon kan släppa till årga nog, i form af mynt, att hålla det i gång. Det måste skaffa sig nya ider och ett nytt namn för att kunna lefva. Republikanerna ha fått sig en välförtjent tillrättavisning. De föreställde sig att de gjort nog för landet, då de underkufvat sydstaternas uppror, och trodde sig nu kunna hvila sig på sina lagrar och göda sig af landets must och märg. I ett land som detta går sikt icke bra för sig. Här är fältropet: framåt, framåt! Den, som lägger sig ned, blir efter och finner, att andra gå ij spetsen, då ban vaknar upp. Dock är det ännu tid för republikanerna. Demokraterna kalla sig konservativa och måste i alla fall gå ytterst försigtigt om de ens ämna att gå framåt. Om republikanerna nu vakna upp och ruska på sig litet, så kunna de snart åter vinna försprånget, i synnerhet nu, då Gran och Butler ej mera hänga som förnedrande och för. löjligande tyngder vid deras fötter.