återfår den der tråkiga portmonnän, skall jag använda dess innehåll, till de fattiga, som jag utan tvifvel skall möta i Newyork. — Hela dess innehåll, miss Milly? sade Jack, mer än någonsin betagen vid detta nya bevis på hans gästs älsklighet i alla afseenden, men ack mer än någonsin harmsen öfver, att hon var eröfrad af en annan. Milly såg upp med förvåning vid hans betydelsefulla ton och rodnade för den forskande blick han fästade på henne. Han kunde ej veta något — hvad i hela verlden kunde han misstänka? — Det finnes ingenting annat än penningar, som är värdt att gifva dem, sade hon undvikande. Rågra föreläsnivgsbiljetter, tror jag, och en promemoria öfver några boduppköp, som mamma vill att jag skall göra åt henne. — Ingenting ennat? frågade Jack fortfarande med samma betydelsefulla uttryck. Det är nödvändigt för mig, förstår ni, att ha en full förteckning öfver innehållet. Milly tvekade, och rosenfärgen på hennes kinder fick en mörkare anstrykning. Hon önskade, att han aldrig erbjudit sig att ombesörja annonseringen åt henne, men hon kunde ej vägra det utan att synas ohöflig, isynnerhet nu då det gått så långt. Dessutom skulle han naturligtvis lemna plånboken oöppnad åt henne, och huru skulle han någonsin få veta, att hans porträtt blifvit valdt till ledsagare på hennes ensliga resa, Tvingande sig att tala i en likgiltig ton svarade hon lätt: — Ni är bra mycket noggrannare än mannen, som fann plånboken, skulle jag tro. Men