therford iakttog ett så förargligt sätt mot henne! Alltid artig, alltid uppmärksam, nej beundrande, tänkte Milly rodnande; men alltid så kell, så mycket på sin vakt, alldeles som om han skulle akta sig för några planer å hennes sida. Han behöfver ej vara rädd! sade hon för sig sjelf med en spotsk krökning på läppen. Men hon var i alla fell förargad, och Beth såg det i trots af hennes väl spelade likgiltighet och harmades ej litet öfver Jacks dumma känslolöshet, men vågade aldrig säga ett ord derom för att ej skämma bort alltsammans genom otidig inblandning. Hon var nästan färdig att öfvergifva sin närda plan såsom alldeles hopplös, då hennes obegriplige bror en vacker dag efter att ha sågom vanligt lemnat hemmet på morgonen kom helt plötsligt tillbaka och in i musikrummet, der hon och Milly suto vid pianot och utförde en duett, samt utan att fästa den ringaste uppmärksamhet vid hennes egen obetydliga närvaro rusade mot Milly, som om hon varit ett batteri, hvilket han blifvit befalld att eröfra. — Här är ändtligen er plånbok, sade han, i det han räckte fram den mot henne men fortfarande höll den qvar i sin hand. Jag vill likväl, att ni skall lofva mig en sak, innan jag lemnar er den, Mannen kom för en half timma sedan in på kontoret med den och — det var sanneligen ej mitt fel — jag skulle naturligtvis ej ha varit så förmäten, men — kort och godt, han var envis och ville, att jag skulle undersöka innehållet för att se, att han ej tagit något. Och så fick jag se — fick jag se detta, Milly! — dermed höll han det lilla nötta fotografiporträttet af sitt eget ungdomliga