Göteborgsposten – 17 december 1874, sida 1

nog igen hennes ansigte och de rika, buckliga lockerne. Han erinrade sig en del af dessa långa lockar, som ringlat ner öfver hennes skuldror, då han hjelpto upp henne i vagnen, han erinrade sig huru det kittlet i hans flingrar af längtan att få vidröra dem; och nu låg den här, skimrande som guld öfrer den mörka mattan vid hans fötter! Hon såg mer intagande ut än någonsin, der hon låg i den lugna, sorglösa ställning, som är betecknande för en djup slummer, med det vackra hufvudet hvilande på den krökta armen, barmen höjande och sänkande sig under vecken af hans kappa, denne vän som värmt och tröstat honom under mången nattlig bivuak. synen kom hans pulsar att häftigt slå; han drog ett långt andedrag i sin öfverraskning och själsspänning, och den sofvande flickan rörde sig i sömnen och sträckte ut en liten förtjusande hand under täcket. Den låg der som ett rosenblad, men han vågade ej stanna för att beundra den. Han hade för mycket finkänslighet för att låta henne vakna och upptäcka honom der, och han gick sakta tillbaka till dörren i afsigt att gå upp för trapporna och skicka ner någon af qvinnorna för att bjuda den sköva främlingen till en mer passande hvilostad. Men olyckligtvis för hans föresats stötte ban i öfverdriften af försigtighet mot bordet och knuffade ner en tung bok, som föll i golfvet med en hård smäll. Den unga damen vaknade skrämd upp ur sin slummer, och sedan hon kastat en blick sf ytterlig förvåning på den främmande omgifningen, sprang hon upp och ställde sig att stirra på mannen i outsäglig förvirring och med vilda, vidöppna 2