Göteborgsposten – 17 december 1874, sida 1

tjusande varolse skulle redan vera bestämd för en annan. — Vill ni ha något mer? jag kan skaffa det åt er, sade han, då hon fört det sista skedbladet mjölk till sina läppar. Men Milly sköt undan brickan och svarade: — Nej — nej tack; jag tror, att detta skalP vara nog till frukosten. — Nå i himlens namn haf då medlidande med min förvåning och säg mig huru — Men just då kom Bridget flåsande och pustande tillbaka. i — Miss Elisabeth är så förvånad hon kan vara och säger, ett den unga damen skall vara så god och gå upp genast, Milly reste sig straxt upp. — Låt mig visa er vägen, sade öfversten, i det han tog sin hatt. Men Milly undanbad sig rodnande detta. — Jag kan finna Beths rum fullkomligtväl sjelf — hon har ofta beskrifvit det för mig, sade hon och var i nästå ögonblick borta. Den unge officern satte sig vid bordet och öppnade en af lädervolymerna. Han hade kommit med godo, såsom barnen säga, gifvande vika för föräldrars och systrars böner, och som han hade ett allt för verksamt skaplynne för att tillåta sig en veckas sysslolöshet, hade han genast fördjupat sig i de lagstudier, som kriget hade afbrotit. Han hade integit sin plats på sin fars kontor, och göromålen der medgåfvo honom föga ledighet under dagen, men, fältlifvet hade lärt honom att nyttja blott föga sömn, och han fann de lugna timmarne före frukost vida mer lämpliga för arbete än aft