Göteborgsposten – 17 december 1874, sida 1

Han såg på henne bestört. — Huru! hon har äfven fått svälta! utbrast han och vände sig derefter åter hastigt mot kokerskan, som stod qvar och stirrade. — Ni har naturligtris ej gjort upp någon eld ännu, och för en kopp kaffe skulle det väl behöfvas en hel timme. Hvar är min hatt? låt mig springa till en restauration. Men Milly höll honom tillbaka. — Ack nvej, nej, sade hon. Jag vill ej ha något kaffe; hvad som helst går an åt mig — ett stycke bröd — en kopp mjölk — blott för att fördrifva den här svagheten, tillade hon och vacklade något samt tog tag i bordet för att stödja sig. All denna sinnesrörelse hsde varit för mycket för henne. öfrerste Rutherford — vi kunna lika väl gifva honom hans rätta titel — fattade hennes lilla kalla hand och ledde henne till en stol. — Fort! hör ni? litet bröd och mjölk hit, befallde han i det han vände sig till köksan. Denna skyndade bort till köket. Hon återkom snart med en bricka, hvarpå de begärda förfriskningasne stodo, och den unge ofcern tog den från kenne och yttrade: — Frambär nu mitt budskap till miss Elisabeth och skynda er med det. Hans ton medgaf intet dröjsmål, och hushållerskan hördes snart stiga upp för trapporna med tunga steg. Emellertid angrep Milly mjölken och brödet med ifvern hos en person, som ätit hvarken middag eller qsällsvard dagen förut, och öfverste Rutherford stod och gaf akt på henne med känslor af gränslös beundran och lika gränslös harm öfser, att denna för