Göteborgsposten – 17 december 1874, sida 1

ögon, i hvilka blygsel var blandad med igenkännande och öfverraskning. Förargad öfver sia tafatthet uppgaf han i sitt inro en ed och insåg, att det nu ej var annat att göra än hålla god min. Han närmade sig derföre med en bugning och försökte tala, men förgäfves. Milly var den, som först återfick sin tungas bruk. Rätande upp sin smärta gestalt och böjande hufvudet tillbaka med en stolt åtbörd beredde hon sig till att förklara sin belägenhet; men det löjliga i situationen var för mycket för henne och kon brest ut i ett klingande skratt, räckte ut sin hand och utbrast med ett förtrollande småleende: — Återigen träffas vi! Ni tyckes ha till särskild uppgift att komma och rädda vilsekomna damer. Behagar ni låta miss Rutherford veta att Millicent Thorne är här? Skrattet var smittsamt. Den förvånade vandrande riddaren besvarade det af innersta bjerta, och de stodo båda skakande af oemotståndlig skrattsjuka, då en ny uppenbarelse plötsligt förmörkade dörröppningen, och ett utrop af obeskriflig förvåning kom dem att sausa sig. Gentlemannen vände sig hastigt mot dörren. — Ah, ni är just den person jag vill träffa, Bridget, eade han kallt; spriag genest upp för trapporna och säg miss Elisabeth, att hennes vän har anländt, samt bed henne genast stiga upp. Men Milly gjorde här ett inpass. — Får hon ej först gifva mig något alt äta? frågade hon oskyldigt; jag är verkligen nästan uthungrad!