Göteborgsposten – 16 december 1874, sida 1

släppa er in på det sättet, sade han slutligen. Jag tycker ej mycket om att göra något såj dant, det måste jag bekänna. De skulle kunna åtala oss båda två för inbrott, miss, och det vore ändå värre än att följa mig till et hotell. Men om ni nödvändigt vill det, skall jag försöka, — Ack ja, tack så mycket; jag — är med om hvad som helst, blott jag kommer in i huset. Var god försök! De gingo derefter in på gården och fram till ett af fönstren i bottenvåningen. Fönsterluckorna voro tätt slutna. Genom någon manörer, som Milly ej förstod sig på, lyckades polismannen öppna en lucka ; derefter knackade han helt kallt ut en glasruta, stack in armen, sträckte handen neråt och sköt fönsterhaken åt sidan. Sedan detta var gjordt, hade han ej svårt för att öppna fönstret, lyfta upp Milly med bägge händer och varsamt släppa per henne i rummet. — Något mörkt derinne eller hur? sade han, i det han såg in i det oupplysta rummet. Lyckligtvis har jeg en tändstioka, och nu är ni i säkerhet. Stäng åter till fönstet och skrufva till luckorna, så att ingen kan komma in utan att göra lika mycket buller, som jag gjorde; det skulle ni sannolikt höra. Jag kan ej stanna en minut längre — jag har min rund att göra; här är tändstickor. Han hade ej förr lemnat Milly dessa; innan han aflägsnade sig. Nå väl, hon var nu slutligen jomförolsevis i säkerhet — men ack! hvilka bekymmer hade hon ej fått genomgå! Milly var nödsakad att först sjunka rätt ner på golfvet och gråta bort