Göteborgsposten – 16 december 1874, sida 1

tystnad följde på det bortdöende ekot efter ringningen, och dörren förblef ogästvränligt tillsluten. — Nå väl om ett sådant slags buller ej kan väcka dem, så måhända de skola vakna af ett annat, sade poliemannen. Derefter tog han fram sin battong och började af alla krafter hamra på den svärta valnötsdörren, och det var alldeles otvifvelaktigt att slagen gjorde intryck på dem, om de också ej gjorde intryck på de innevarandes öron, — Aldrig har jag sett något dylikt, miss! Det kan ej finnas någon derinne; de döda skulle vakna upp af ett sådant buller som detta. Om det ej vore så kallt att hoppa ur sängarne i natt, skulle alla grannarne vara vid sina fönster för att se hvad som står. på, Är: det ej bäst, att ni öfvergifver försöket och låter mig visa er till ett hotell? Ni kan ej stanna här hela natten, och icke. jag heller för öfrigt. Men Milly ryste vid blotta tanken härpå. Att bli ledsagad till-ett hotell of en polisman! Det skulle aldeles öfverväldiga hennes mor, så mycket visste hon, när denna finge höra den förödmjukande historien om hennes många missöden; dessutom skulle det i hvarje hänseende vara så obehagligt! Nej, hon kunde ej göra det. Ville han ej ha godheten försöka ännu en gång? Kunde han ej öppna en dörr eller ett fönster? Hon skulle ikläda sig ansvaret för hvilka skador som helst! Det stackars barnet såg på honom med så tårdränkta ögon och bad så berekande att mannen blef rörd och öfvertänkte för ett ögonblick, om det verkligen fanns något vidare att göra. — Jag får väl öppna ett af fönstren och