Göteborgsposten – 15 december 1874, sida 1

efter sin plånbok. Men jeg är fullkomligt säker på, att den ni funnit är hennes, och jag är äfven säker på, att jag skulle finna utväg, att underrätta henne om, att den blifvit funnen. Man kan annonsera — — Ja, sir, det kan man, svarade mannenoch jag antager att damen känner till det lika väl som ni. Hon skall sannolikt tillkännagifva, buru hon förlorat plånboken, och jäg skall tillkännagifva huru jag funnit den, och på det sättet skall hon lika bra få sin egendom. tillbaka utan er som med er. Den unge officern blickade vredgadt på den talande, men denne mötte blioken med ett bekymmerslöst stirrande. — Om detta är er afsigt, har jag naturligtris ingenting vidare att säga, svarade officern i högdragen ton; men laga blott att det sker. Derpå började han aflägena sig vid den mest förargade sinnesstämning, då en alldeles ny tanke plötsligt föll honom in. Han vände sig hastigt om och tilltalade åter mannen: — Om det är derföro att vi hoppas på en belöning, som ni vägrar att lemna plånboken ifrån er, sade han, så är jag till den grad angelägen om att bli den, som återställer den till dess egarinsa, att jag erbjuder mig att genast gifva er värdet för både plånboken och dess innebåll, om ni vill öfverlomna den åt mig. Mannen såg på honom med en undrando blick och betänkte sig ett ögonblick. Derefter skakade han på hufvudet och yttrade med ett bistert småleende: — Jag kan ej göra det, sir. Jag ät en hederlig man, såsom jag nyss nämnde, och jag