Göteborgsposten – 15 december 1874, sida 1

Vid minnet af morgonens tilldragelse beslöt Milly att vänta till dess den värsta rusningen var förbi, och satt lugnt qvar i sitt hörn, ehuru hon längtade att komma ut och på väg till den efterlängtade hamnen. Hon tyckte att det aldrig ville taga slut med trängseln, stampandet och oväsendet och såg med längtan ut genom kupåfönstret på alla dessa menniskor, som rörde sig nere på platformen. Då slutligen den stora menniskoströmmen flutit bort och hon vågade sig ur sin kup, fanns ej en enda bärare att tillgå, ej en enda vagn som väntade. Hvar och en sådan hade ifrigt uppsnsppats af personer, som voro för trötta och hungriga att fästa afseende på kostvaden, och Milly stod ute i den kalla nattluften i en belägenhet nästan lika bedröflig, som då hon råkade ut för sitt första missöde på n. — om dlott han plötsligt kunde komma till min räddning lika hastigt och vänligt, som då han i morse räddade mig! tänkte hon; men olyekligtvis var han ej tillhands denna gång, och : Milly såg sig omkring i förtviflan för att se hvad som kunde göras. Hennes blick stannade på tågets konduktör, som skyndsamt gick förbi henne, och hon rusade efter honom samt begärde hans hjelp i att så hastigt som möjligt skaffa ett åkdon. — Hur långt skall ni åka, miss? frågade han något otåligt. — Till tjugotredje gatan, sverade Milly undrande hvad han kunde ha för syssla. — Tjugotredje gatan? Westside? Nå väl, miss, jag skall säga er hvad som är bäst för er att göra. Jag har verkligen ej tid att g3