Göteborgsposten – 10 december 1874, sida 1

och pockande bjudningen till Newyork betydde någonting. Hvad detta någonting kunde vara roade hon sig med att tänka på, ända tills tåget närmade sig stationen i en mindre stad. Evisselpipan ljöd, ånghästen saktade sin fart, omrdelbart derefter hördes en ny hvissling, som besvarades af en dylik från ett annat tåg, som just i samma ögonblick kom från Newyork. Passagerarne började att rusa ut från båda tågen, konduktörer och stationskarlar ropade, män och qvinnor trängdes om hvarandra, och midt i allt detta virrvarr hade vår modiga, men oerfarna resenär en svår stund. Hon skulle byta om tåg, och hennes biljett skulle förnyas, Hon tog fram sin plånbok och höll den i banden, färdig att skynda fram och skaffa sig biljett, så fort en öppning i folkhopen kunde gifva henne tillfälle dertill; men detta tillfälle kom ej. Den lefvande lasten af två långa bantåg armbågades och skuffades, och i en sådan trängsel hade en stackars liten ensam flicka ej någor utsigt till att komma fram, Hon gjorde ihärdiga bemödanden, men skuffades hit och. dit, till dess hon helt hastigt fann sig nerknuffad mellan skenorna på den stora Hudson River-banan med hatten afryckt, klädningen i oordning, ansigtet blossande af harm — och plånboken försvunnen! — Hvad skall jag göra? utbrast hon. Blott en enda menniska i hela denna sjelfviska bop tycktes ha tillfälle att egna uppmärksamhet åt detta nödrop. Det var en storväxt, ung man, med mörkt skägg och hår, i militärisk släpuniform och med en krigares sorglösa och hurtiga min. Han gick öfver