Göteborgsposten – 10 december 1874, sida 1

samma banspår, der Milly stod just på samma fläck, dit hon af den sista stöten blifvit nerknuffad, och hörde hennes förtviflade utrop. Han såg förvånad på henne och upptäckte, att nödropet kom från en ung dame, som var fullkomligt välklädd och egde ett i ello intagande yttre i synnerhet med detta uttryck af bönfallande hjelplöshet i sina stora, rädda ögon. Dygd kunde aldrig mera fullkomligt belöna sig sjelf än vid en tjenst, lemnad åt denna älskliga, bekymrade unga flicka; åtminstone tycktes den unge officern hysa en sådan åsigt, ty han steg genast fram, rörde vördnadsfullt vid mössan och sade i deltagande ton: — Kan jag på något sätt stå er till tjenst? Törs jag fråga hvilken händelse, som förorsakat er bekymmer? Milly tog först ett steg tillbaka vid detta tilltal och ämnade med en blick förkrossa denne näsvise individ af det manliga könet, som vågat att tala till henne utan en presentation. Men i nästa ögonblick sänkte hon fjädrarne; den utomordentliga belägenhet, hvari hon råkat, lemnade ej rum för formaliteter, och dessutom visade henne första blicken, att den som trängt sig på henne var en gentleman och officer. Hon förstod, att hon kunde lita på honom, och det låg ett bedjande uttryck i hennes ögon, då hon yttrade: — Ack, sir, jag vet ej hvad jag skall göra. Jag är femtio mil från mitt hem, och jag känner ingen i denna stad. Jag ämnar fortsätta till Newyork med detta tåg, men min plånbok gick förlorad eller blef bortstulen i trängseln, innan jag ens kunde köpa en biljett.