Göteborgsposten – 9 december 1874, sida 2

Fortfar detta längre, så blir jag vansinnig, tänkte jag vid mig sjelf, der jag en afton essam promenerade i trädgårdens aller. Jog hade knappt uttalat dessa ord, förrän jag i en berså, hvars ingång låg åt det håll, der jag var, tyckte mig märka ett fruntimmer i en klädning till färgen lik den Fanny brukade bära, sitta nedlutad på en bänk. Sakta smög jag mig framåt. Mina steg voro så tysta, att hon ej märkte mig förrän jag stod alldeles bredvid henne. Det var verkligen Fanny. Hon hade ansigtet doldt i händerna, men emellan de små rosenröda fingrarne sipprade långsamt några tårar. — Fanny gråter, sade jag med darrande röst, och jag, jag som på bekostnad af min egen lycka skulle vilja afvärja all sorg ifrån henne jag vet ej hvad orsaken är! Förskräckt sprang hon upp och tycktes ej veta, om hon skulle fly eller stanna qvar. — O, dröj, dröj ett ögonblick, fortsatte jag. Det är nu så länge jag lidit; unna mig då ett ord, en vänlig blick... Hon tvekade ännu. — Undra ej på att jag talar så, ty vet att min glädje blott finnes der du är, Fanny: vet att jag älskar dig. För mig har lifvet i denna stund ingen lycka och skall kanhända aldrig få det, om du ej vill dela den med mig. Och efter denna bekännelse, som din egon ot Hgänghet påskyndat, vill och kan jag ej skiljas från dig förrän jeg vet hvilka känslor du för mig hyser. O Fanny, Fanny, gif mig ett svar och gif mig det gynnar