Göteborgsposten – 9 december 1874, sida 2

— — om hvilket, såsom jag sett på dig, du hört talas, hörde jag ju äfven dig spela piano, och du spelte ganska snällt. Fanny rodnade så djupt, som hade hon varit en törnros med dåligt samvete. Hon gjorde ett par gånger försök att tala men törst efter en stunds förlopp lyckades hon deri. — Den som då spelte var icke jag, sade hon; det var en väninna, som gjorde mig ett besök . . . och ... — Nå så gör det alldeles detsamma. Jag skall musicera för oss båda två... Men du ämnade att tillägga något; hvad var det? — Jo, att..att det bref, du den gången skref, ej såsom du trodde gällde min bror, utan just mig. En herrlig upptäckt! Jag vot ej hvem som vid denna bekännelse var mest sörlägen, Fanny eller jag. Den som haft största skäl dertill, var dock onekligen jag sjelf. Att skrifva dylika uppmaningar till en uag och förtjusande flickas far! Å Reflektionerna göra sig sjelfvs. Himlen vete huru hon någonsin kunde förlåta mig; men det gick likväl, och tio minuter senare voro vi lika goda vänner som hade den olycksdigra episteln varit det eldigaste kärleksbref. Tre månader derefier stod brölloppet. SLUT.