rande i statsutskottet, ordet. Sannolikt väntade många att den ädle grefven nu skulle besvara och kraftigt gendrifva frih. Gripenstedts ofvan omnämda anmärkningar mot siatsutskottets förfaringssätt i afseende på den imaginära statsbristen, — eller med högsinnad ridderlighot erkänna anmärkniogarnes riktighet. Grefve Posse gjorde intetdera. Han lät nu kammaren vets, att den k. propositionen bekräftade vatt statsinkomsterna lemnat ett betydligt öfverskott, och att statsverkets finansiela ställning var mer än vanligt tillfredsställande, men sättet hvarpå beräkningarne öfver statsverkets inkomster och utgifter blifvit uppställda, syntes honom nägot inveckladt, erkännande likväl att dervid blifvit följdt ett gammalt, allt för länge häfdvunnet formulär; nu var det svårt att hastigt åtminstone se slutresultatet af beräkningarne hvarjemte, såsom en af honom gjord upptäckt, meddelades att i utländska tidningar blifvit uppgifvet att svenska statsverket lemnade en statsbrist af omkring 9 mill., ehuru förhållandet var det motsatta. Han visade sig likväl så ädelmodig att icke klandra finansministern för propositionens uppställning, hvilken Shade häfden för sig, men sade sig ha velat påpeka dess beskaffenhet Åi händelse för framtiden någon ändring i detta afseende kunde ske, Om finavsministern icke varit en gentleman, så hade han kunnat bereda grefve Posse en stor förödmjnkelse genom att till hans besvarande framställa den frågan: Ar det icke ni, hr grefve hvilken, såsom ordförande i statsutskottet, först vid riksdagen 1866 och sedan vid alla de derpå följande medverkat till den uppställning hvarigenom, i strid med verkliga förbällandet, i -statsregleriogen en statsbrist blifsie uppgifven, och hvars tillvaro ni med er namnunderskrift konstaterat? Denna fråga hade den ädle grefven endast med ja kunnat besvara; men finansministern Weecn, alltid human, ville icke ådraga sin motståndare någon förödmjukelse, utan erinrade blott att ?om det skulle anses lämpligt att förändra uppställningen, så trodde han att statsutskottet är lika nära att vidtaga en åtgärd i sådan syftning, som finansministern. Några droppar malört tömde likväl d:r Dickson i grefve Posses glädjebägare, genom att på sitt lindrigt satiriska sätt erinra derom, att det som den ädle grefven nu anmärkt, egentligen var hemtadt ur frih. Gripenstedts anförande vid den föregående riksdagen, Men hvarföre ansåg grefve Posse nödvändigt att nu ethålla en annan uppställning af finansplanen? Hvarföre nu bryta stafven öfver den vilseledande reglering till hvilken han sjelf så länge medverkat? Hvarföre nu öfvergifva den allt för länge godkända slentrianen, som han sjelf vid sju riksdagar följt? Hvarsöre nu päyrka den imaginära statsbristens offörands ur rullorna? Änsägs det nu först nödvändigt att stärka vår statskredit sedan ingen utlåning i utlandet är behöflig? Det närmast till hands liggande svaret är: tiderna hade förändrats, eller rättare sagdt intressena gingo nu i en annan riktning. Förr hade statsbriston blifvit använd som fågelskrämma i stor skala, och icke utan verkan, ty huru ofta hete det icke förr: återigen möter riksdagen en k. statsverksproposition, som slutar med en statebrist på — — millioner ! Hvaromot det aldrig sades: riksdagen har godkänt en af statsutskottet uppgjord statsreglering, afsigtligt vilseledande, och som derföre slutar med en statsbrist på — — millionar; förr ville utskottet både för allmänheten och för de måvga icke-sakkunniga riksdagsmännen hemlighålla att i statskassan sanns köfverakott; men nu befanns det fördelaktigt att låta öfverskotten blifva allmänt kända, emedan de skulle användas som muntrande droppar för alla dem hvilka befara att statekassan icke kan undvara inkomsten af grundskatterna och indelningsverket. Det var således alls icke af rättrådighetsskäl, som grefve Posse nu uppträdde mot den atatebrist — hvilken han varit med om att tillskapa på papperet — utan det var helt enkelt ett intresse som skulle befrämjas. (Forts.) —-— ——