EGSGAOAOAA — — Att vederbörande departementschefer hade till staterådsprotokollet utförligt motiverat sina tramställningar underlättade pröfningen af desamma. Statsutskottet har aldrig förr varit missbelåtet med utförliga framställvingar; då de icke så ansets vara, har det ofta hetat: i frågans ou:redda skick — Det skulle således vara den af sinanaministern uppgjorda statsregleringen — finansplanen — eller hvad man vill kalla den, som befanns intrasalad och svårbegriplig? Ja — så menade man antagligen, ehuru de tongifvande och deras eftersägare alltjemt stämplade hela atatsverkspropositionen med nyss antydda fel, förmodligen emedan derigenom påståendet skulle vinna mera tilltro hos dem, som endast gropo tag i den stora luntan. Men hura förhöll sig rätteligen med den af finansministern framlagda finansplanen? (Jag begagnar denna benämning för korthetens skull). Var den intrasslad och svårbegriplig? Visserligen hade de tongifvande så påstått och, låtom oss antaga det, efter en samvetsgrann pröfning och i den allra bästa afsigt; med en ganska väsendtlig omständighet hade de likvisst helt och hållet förbisett, hvarföre man orde vara berättigad draga åtminstone deras skarpsinnighet i tvifvel; den var uppstäld enligt samma system, som den af statsutskottet vid 1873 års riksdag uppgjorda statsregleringen. Men huru hade de tongifvande kunnat förbise denna så nära till hands liggande företeelse? Det kan ej på något annat sätt tillfredsställande törklaras, än att — emedan statsregleringen är en af de sista bandlingar, hvarmed statsutskottet tager befattning och delgifver riksdagen, hvilken sans phrase bifaller den — de icke observerat den förändrade uppställning, tom den — statsregleringen — genom utskottets åtgärd erhållit, och att samma form för uppställningen nu hade följts och måst följas at sinansministera, då han till innevarande riksdag uppgjorde sin sinansplan. Om således den senare var intrasslad och svårbegriplig, så drabbade förebråelsen derföre icke finansministern, utan 1873 års statsutskott, men hvarken den förre eller det senare hade gjort sig skyldig till en oriktig åtgärd. Hvarföre hade 1873 års stateutskott gifvit statsregleringen en ny form? Svaret på denna fråga utgör ett ganska märkligt bidrag till de tongifvandes karakteristik. Då vid 1872 års riksdag statzutskottets förslag till statsreglering föredrogs i Andra kammarens näst sista sammankomst, klandrade frih. Gripenstedt ånyo den oriktiga form, som utskottet återigen gitvit åt staferegleringen. Utskottet hade återigen så uppstält statens inkomster och utgifter, att en brist vid 1873 års slut skulle uppkomma af tio mill. rår, hvaraf 7 2 mill. rdr borde anskaffas genom upplåning. Genom denna fullkomligt oriktiga uppställning kom Sverige återigen att inför hela Europa skyldra med en betydlig statsbrist, hvilken måste fyllas med lån, då deremot verkliga förhållandet var, att icke obetydligt öfverskott förefunnes, ett förhållande, hvarom allra minst statsutskottet kunde vara okunnigt. Don akenbara statsbriston hade på det sätt åstadkommits, att utskottet äfven nu sammanblandat de medel, som erfordrades för jernvägsbyggnader med statens löpande utgifter, fastän riksdagen långt förut beslutat att jernvägsbyggnademedlen icks skulle utgå af de löpande statsinkomsterna, utan anskaffas genom upplåning med längre amorteriogstid, på det att framtiden, som jemväl får draga nytta af jernvägsanläggningarne, äfven skulle bära sin behöriga andel i kostnaderna för deras utförande. Det var vid 1866—66 årens riksdag som statsutskottet företog sig att sammanblanda jernvägomedlen mod statens löpande. utgifter och på det sätt tillskapat en statsbrist på papperet; men derigenom blef statsregleringen vilseledande, hvilket också var eyftemålet. De som ästadkommo den imaginära statsbristen reflekterade icke till, att den skulle nedsätta Sveriges kredit i utlandet, utan blott dertill, att vid kommande riksdag återhållsamhet i anslagsfordringarne skulle befrämjas. Frih. Gripenstedt ansåg likväl, att för vinnande deraf hade utskottet icke behöft, och än mindre behöfdes nu, att anlita en åtgärd, som under inga förhållanden vore med landets och representationens värdighet öfverensstämmande. Den stränga, men fullt befogade tillrättavisningen fick statsutskottet uppbära. Ordföranden i utskottet, grefve Arvid Posse, hade redan lemnat riksdagen, och hans stallbröder voro icke benägna att inlåta sig på en så kinkig fråga. Då vid 1873 års riksdag den k. propositionon om statsverkets tillstånd och behof till kammaren öfverlemnades, befanns den vara, och måste vara uppstäld i likhet med alla sina föregångare från och med 1867. Men då denna proposition d. 25 januari föredrogs, begärde grefve Arvid Posse, ånyo utsedd till ordfö— — Hennes far och min nuvarande värd voro något beslägtade och hade bott nära hvarandr: A ER FE GE FÖ PER 56J 13 A