nan och henne. De få ögonblick jag kunde rycka undsn min pligt att visa mig artig emot den förra — en pligt här lika nödvändig som försigtighetsmåttet att i kruthus nyttja filttofflor — använde jag på försök ett anknyta en konversation med den senare. Men förgäfves. Mamsell Augusta satt på Fannys högra sida och upptog henne vid mitt första försök med något snack om ejälars harmoni; vid det andra med en afhandling, gående ut på att bevisa känslans äckel vid allt det prosaiska, som här i lifvet möter menniskoblicken; vid det tredje talade hon om qrinlighetens förhållande till beredandet af pepparrotskött och så vidare. Fanny lyssnade med stor andakt till Augusta som var familjens schöngeist, och hade blott enstafviga svar tillhands för mina anmärkningar. Dessa svar uttalades dessutom med så snäf och butter ton, att jag blef förtretad och höll på att ge uppmärksambeten emot frun pocker. Ett ögonblicks eftertonke hejdade mig dock. Hon kände bestämdt igen mig, det hade jag redan vid presentationen märkt. Föga underligt var då att hon ej kunde med mig, som säkerligen blifvit beryktad för min grofhet i huset der jag först såg henne. Jag måste emellertid äta så som jag kokat, och i sanning brefvet som förskaffat mig ett dylikt rykte var ett alltför tarfligt uppkok. Ionan jag går vidare i min berättelse om hvad som tilldrog sig under den tid som Fanny vistades i mamsell Augustas och hennes systrars gråtmildt esteticerande närhet, vill jag först förtälja huru det kom sig att en dylik ära vardt henne beskärd. Historien är enkel, såsom en flickhistoria änna i dag kan varu,