Riksdags-Kaleidoskop 1874. ) Cterbllek ec Vidråkning.) Under särdeles gynsamma förbällanden samlades svenska folkets representanter d. 15 januari äfven ionevarande år: icke ens den aldra minsta molntapp kunde uppdagas på vår politiska himmel; statens finanser befunnos i ett ypperligt skick; skörden hade utfallit fullt tillfredsställande och allmänt ekonomiskt välständ i landet var ett obestridligt faktum. Om allt detta oaktadt någon riksdagsman ändå kände sig missbelåten, så låg orsaken dertill otvitvelaktigt i den tör honom ledessama omständigheten, att han icke kunde göra sig till målsman för något inom landot befiatligt allmänt missnöje. Visterligen bade lefnadskostnaderna och arbetslönerna ytterligare stigit sedan de ärade folkombuden det föregående året åtskildes; men skulden för denna stegring kunde icke rimligtvis hvälfvas på regerigen, utan på den ökade penningetillgången, och med afseende på den ville ingen riksdagsman, huru stor anhängare han än var af raditala reformer, så förfara som landtmannaflocken ernar behandla grundskatterna och indelningsverkot. Riksdageärendena hade således kunnat vi enighet, kärlek och sämja afgöras; men då skulle riksdagen otvifvelaktigt blifvit mycket tråkig, enformig och matt. Tråkiga riksdagar, likasom tråkiga skådespel äro dock hvarken i allmänhetens eller de agerandes smak; derföre blef det nödvändigt att i det politiska dramat, som återkalleligt måste uppföras under säsengen, inlägga åtminstone nägra effektscener och sådana arrangerades äfven under riksdagens lopp. Om de utföllo till den mera bildade och allvarligt reflekterande allmänhetens belåtenhet, torde vara ovisst, men med allmänheten är förhållande så, att den lika hastigt tager intryck af det, som sker, som den glömmer det, som har skett, så att intrycken snart utplånas af nya i ett ständigt kretslopp. Redan före riksdagens början blef det bekant — blef hvad man kallar Åen känd hemlighet — att nu ändtligen skulle en väl organiserad Åoppoaition i ord och handling uppträda med mycken styrka, likväl icke för att framtvinga ett nytt regeringssystem, utan blott en ny regeringspersonal, hvadan ministören Adleroreutz skulle förpassas in iden brinnande ugnen — sans retour. De funnos, som lagade sig i ordning att, ehuru något ogerna, inträda i den nya konseljen, öfvertygade om, att de aldrig skulle nödgas dela sina företrädares öde. Genast efter riksdagens öppnande på rikssalen förklarade de tongifvande, att den k. propositionen om statsverkets tillstånd och behof vore i afseende på uppställningen intrasslad och avårbegriplig. Deri instämde alla de — och deras antal var icke ringa — hvilka funno sig hågade för, eller icke mäktiga af, att med denna obestridligen vidlyftiga statshandling göra närmare bekantskap. Alven om den endast varit hälften så diger, om den varit hurn som helst uppstäld skulle de i alla fall tåligt väntat tills dea vederbörligen bebandlats i statsutskottets prokrastessäng. Men var då påståendet om statsverkspropositionens intrasslade och svårbegripliga uppställning befogadt? Visst icke! Alla de nio hatvudtitlarne voro ju uppstälda efter precist samma system, som följts vid många riksdagar tillförne: de voro med undantag af den första endast vidlyftigare än förr, men dertill var orsaken den, att nu begärdes dels löneförhöjning, dele dyrtidstillägg för statens ombetsoch tjenstemän och uppställningen i detta hänseende var väl vidlyftig, men icke intrasslad. ) Hufvudsakligen i afbidan på riksdagsprotokollens fuilständiga tryckning, har den utlofvade öfversigten blifvit fördröjd. Sedan protokollen utkommit, inträffade andra hinder, som föranledde dröjsmål.