eller qvioka för att visa mitt anilles eld; och ehuru väninnorna beundrade dem, så egde hon nog god smak, att icke alls låta sig af desamma hänföras. Som sagdt är, ingenting hjelpte. Så stodo sakersa, då vi en vacker dag fingo besök af ett högst kuriöst förlofvadt par. Det var en äldre landtbrukare med sin äfrenledes temligen till åren komna fästmö. De hade varit förlofvade i sjutton år, men fästmön, som var ett fruntimmer af högst ovanlig karaktersfasthet, hade olyckligtvis uppsatt som vilkor för deras förening att landtbrukarens lilla gård skulle uppbringas till ett värde uf tjugotusen riksdaler. Under tiden förestod hon hushållet, och hennes lycklige tillbedjare, hvars själsegenskaper, utom ett hederligt hjerta, voro inskränkta till det för menniskan nödtorftigaste måttet, hade äfven till stor del åt henne öfverlemnat vården af sina yttre angelägenheter. Dessa skötte hon också så väl, att om det sedan så lång tid tillbaka i trolofningens karantän liggande paret någonsin skulle få afpolletteras till äktenskapets hamn, så borde förtjensten deraf, det vill säga af de tjugotusen riksdalernas förvärfvande, tillräknas henne. Det var eget att se den tillgifvenhet som uttalade sig i hennes gråa ögon och eljest ingalunda vackra ansigte, då hon betraktade sin fästman; och lika eget var det att skåda den oinskränkta beundran hvarmed denne bliokade upp mot herne. Taflan var rörande på samma gång som löjlig. Emellertid hade mamsell Augusta och hennes systrar uppfattat blott den senare sidan af saken och skämtade efter de besökandes afresa obarmhertigt öfver den tokiga gamla mam