Kr. 4, So (,0. 10 Från Strömstad skrefs i lördags: Väderlekan har under senaste tiden varit särdeles ombytlig. Efter ett litet snöfall i måndags följde på qvällen töväder och så åter snö samt derpå några dagars trisk vinter med 13 gr. köld. Man glalde sig redan åt ett präktigt slädföre, hvarföre slädarne hastigt blefvo framdragna och af många använda, men så kom ytterligare töväder natten till i går, bvadan det lilla före som fanns hastigt försvann. Nu blåser det en stark vestlig storm. Strömstads aparbanks ställning vid 1873 års slut var enligt den vid sammanträde med sparbankens principaler och gynnare i går upplästa revisionsberättelsen följande: Vid årets början utgjorde deponenternas innestäende fordringar 239,706 kr. 18 öre. — Under 1873 insattes 149,885 kr. 33 öre och uttogs 111,886 kr. 71 öre. Deponenternas fordringar var derigenom och med tiliagg af upplupna räntor vid årets slut 290,634: 44, hvarjemte bankens grundfond vid årets slut utgjorde 12,443: 73. — Bankens utestående fordringar var vid ärsts slut 300,434: 68, hvartill lägges värdet af f. d. Stareska huset samt i kassan v rande kontanter 2643: 49. Slutsummorna blifva då 303,078: 17. Bankens rörelse hade under året vuxit med 50,894 kronor 3 öre. — Till direktionsledamöter återvaldes konsul W. T. Lundgren, handl. L. M. Berg, bagaren C. G. Palm och apotekaren A. L. Burman. — Till revisorer utsågos konsul E. Smith och kammarskrifvaren W. Hjeristrand med källarmästarep C. v. Gegerfelt som suppleant. Öfvervåld af söndagsjägare. Wenersb. läns tidn. lemnar följande ytterligare bidrag till den långa listan på våldsbragder inom våra landamären i dessa dagar: I söndags åtta dagar tilldrog sig, att då en br Ekman, biträde hos major Palm, med dennes son och en annan gosse, båda tillhörande elementarskolans andra klass, befann sig på resa hit till staden, framkommo ur Bjurbemsskogen, ungefär midt för skogvaktarebostället, trenne skäligen snygt klädda personer, af hvilka de två voro beväpnade med bössor och den tredje hade en hare att bära. Så snart våra jägare upphunnit åkdonet, fattade den sistnämde tag i hästen, påstående sig vilja åka. Då hr Ekman nekade härtill och sökte att få hästen lös från våldsverkarens tag genom att köra på honom, inträffade, i följd af halkan och emedan hästen var dåligt skodd, att denne föll omkull. Under det hr Ekman sålunda var upptagen med bästen och karlen, som höll den, företog sig den längste af de bössbärande landsvägsriddarne att tilldela den förre åtskilliga slag i ryggen med bösskolfven. Emellertid hade gossarne hoppat af åkdonet och i snabbaste fart begifvit sig åt skogvaktarebostället till för att söka hjelp. De hade likväl blott honvit ett kort stycke på vägen dit, när de fingo se Ekman genom flykten sökande sin rädd