Göteborgsposten – 8 december 1874, sida 1

Ett Bref. Skizz. — Svenskt original. Finnes det väl något odrägligare i menniskolifvet, som dock är eå rikt på odrägliga personer och ting, än att bo vägg om vägg med en nybegynnare i pianospelning? Jag tror det knappast. Detta sorgliga öde har tvenne gånger träffat mig, författaren till dessa rader, och båda gångerna har jag varit nära vansinnets gräns innan jag hunnit förskaffa mig andra rum. Den som under dessa tidpunkter sett mig irra omkring på gatorna med vildt stirrande ögon och bleka kinder, skulle kunnat tro att jag nyss förlorat min egendom på spel, eller ott jag likt Ung Hanses dotter förrådt mitt fädernesland eller att min hustru förlupit mig, eller att jag förskrifvit mig till Hia Håle och nu funnit mig lurad på affören. Men intet af allt detta. Det var blott de förskräckliga disharmonier, hvaraf jag om morgnarne väcktes, som genljudade i mitt öra och framkallade en sinnesstämning, som föga blidare än den romerske kejsarens då denne önskade att alla menniskor hade en och somma hals på det han sedermera måtto kunna afhugga den och dymedelst på en gång göra sig af med alla skrikhalsar. Om denna önskan vaknat inom honem, sedan han åhört någon af sin tids sångföreningar, skulle jag förstått densamma mer än väl, Men återvändom till pianot. Är det ej förskräckligt att tänka sig, det trefjerdedelar af