Göteborgsposten – 8 december 1874, sida 1

en pojke lemna tillträde till ert piano. Låt er son i ett kruthus leka med en brinnande lunta, och jag skall nse er förlåtligare än-nu, då ni låter ett piano stå öppet för hans fingrar. Kan ni ej hejda detta ofog, som måste såra äfven edra öron, de måtte nu vara aldrig så faderligt partiska? Växer det ej ännu björkris i våra skogar, och har ej himlen skänkt alla pojkar ett organ, på hvilket denna herrliga naturprodukt välsignelserikt kan användas ? 0, min herre, min herre! användt då riset och var förvissad att den unge barbarens skrik under den aktningsvärda faderliga operationen skall för alla bildade menniskor vara en musik, ljufvare än den han någonsin på pianot skall kunna frambringa. Använd det och tysta detta oljud, som inom tre dagar skulle göra mig till misantrop, mig framför hvilken lifvet änds hittills legat så leende. Jag medger gerna att detta bref var groft och opassande. Men icke förthy genomläste jag med en vild glädje mitt opus, förseglade det och stod just i begrepp ati ringa på pigan för att nedsända det, då plötsligt den förskräckliga musiken upphörde, hvarefter någon annan som spelade rätt snällt satte sig till pianot, Jag blef nu något lugnare till sinnes och skulle måhända ha tvekat att utföra min föresats, om ej pianot varit så ostämdt. En del af min förbittring glödde derföre ännu, och då efter en stund den förste virtuosen ånyo satte sig ned till pianot flammade dea åter upp i fall låga: Jag ringde derföre på uppasserskan och lemnade brefvet till henne med till; sägelse att framföra det till herrn på nedra botten,